Sorgen berättar om vår kärlek

Vi tänder ljus på graven eller hemma för att det är viktigt att minnas. Att minnas är kärlek. Det är en fortsättning på relationen för även när en älskad dör, dör inte kärleken.

Den här tiden på året har alltid tilltalat mig. Under höstens mörkaste tid infaller allhelgonahelgen med sina dunkla färger, skuggor av döden, minnen, längtan och famlande efter hoppet om himlen. De passar alla in i höstens själslandskap.

På alla helgons dag är det tradition att minnas de nära och kära som lämnat oss. Många tänder ljus till minne av sina bortgångna kära hemma eller för ett ljus till graven. Mitt i mörkret strålar ljuset från lågan: en liten låga är allt ljus som finns.

”Mä etsin kirjani kontistain, sen äitivainaalta muistoks’ sain – hän on jo tallella siellä, tallella siellä,” (fritt översatt: ”I min säck letar jag efter min bok, som jag fick till minne av min mor – hon är redan där, redan där”) sjunger man i sången Paimenpoika (Herdepojken) baserad på Immi Helléns dikt. Den döda, människan som gått bort, finns kvar i minnet och även i himlen – hos Gud.

Den döda finns kvar men sorgen förändrar de kvarlevandes sätt att se på tillvaron. Efter en stor förlust fortsätter livet inte längre som förut. Det fortsätter, men det är annorlunda: det finns en tid ”före” och ”efter” den närståendes död.

Känslan av tomhet kan vara som att gå sönder. Den som sörjer måste bygga upp sin egen identitet och sina föreställningar om livet på nytt – vem är jag nu när allt har förändrats? Orkar jag ens tänka mig ett liv utan hen?

Till skillnad från vad man ännu för en tid sedan trodde så försvinner inte sorgen efter någon viss tid – den blir kanske inte lättare ens efter flera år. Sorgen är inte en rätlinjig process med en början och ett slut. Därför gör den människan ödmjuk, tvingar henne ner på knä. Sorgen är som ett böljande hav som för en stund kan dra ner en i djupet, även efter att stormen har lagt sig. Ändå förändras och lever den. Också mitt i den tyngsta sorgen kan det finnas stunder av tröst, till och med glädje. De här stunderna är som små ljuslågor, alla bär de på det ljus som hjälper oss att uthärda chocken, skräcken, smärtan, förtvivlan.

Vi tänder ljus på graven eller hemma för att det är viktigt att minnas. Att minnas är kärlek. Det är en fortsättning på relationen för även när en älskad dör, dör inte kärleken. Vi kan inte förlora kärleken: även efter en människas död omger hennes kärlek de närstående som en tröstande sjal som de kan svepa om sig. Även om det är uppslitande att minnas och saknaden gör ont blir många minnen med tiden tröstande. Sorgens udd mjuknar till en längtan som gör mindre ont än smärtan.

Det sägs att en människa lever så länge som någon minns henne. Att tända ett ljus, att besöka graven, att titta på fotografier är som en viskning till den älskade människa som gått vidare:

”Jag minns dig. Jag älskar dig fortfarande.”

Text: Heli Pruuki, teologie doktor, psykoterapeut
Artikeln är översatt från finska.

Alla helgons dag firas i år lördagen den 2 november. I kyrkor och på begravningsplatser hålls andaktsstunder till minne av dem som lämnat oss.