Saknaden efter Oliver

Dagen efter att Oliver lämnat oss lämnar jag in alla hjälpmedel och överblivna mediciner som vi hade hemma. Dessa hjälpmedel gjorde vår tillvaro möjlig och ibland underbar. Jag ville inte ha någonting hemma som påminde om de utmaningar Oliver hade. Hans rum blir tomt.

Text: Olivers pappa, Nicklas Holmgård
Foto: Sofia Ylimäki

Min son, Oliver, gick bort stillsamt i januari 2020. Vid tillfället var han 4 och ett halvt år ung.

Jag sörjer att vi fick ha Oliver en så kort stund 

Även i jämförelse med barn med samma svåra sjukdom fick han ett mycket kort liv. Jag sörjer att Oliver hade det så svårt. Hans sjukdom tog alla förmågor han hade. Han lärde sig gå och säga några ord till oss innan sjukdomen bröt ut. Förtvivlat fick vi bevittna honom sluta gå, sluta krypa för att till slut bli helt sängliggande, totalt beroende av hjälp. 

Det är blandade känslor som möter mig när Oliver lämnar oss. Oliver var mycket sjuk, det är inget jag kommer att förneka.

Barn skall inte lida. Samtidigt hade Oliver inget annat liv här på jorden.

Det finns inget möjligt jordeliv där Oliver magiskt är frisk, det finns bara detta, där Oliver är hemskt sjuk. Det enda vi kunde göra är att stödja honom och se till att han fick så lite smärta som möjligt.

Döden innebar att lidandet fick ett slut

Olivers död innebar att lidandet fick ta slut. Han behöver inte kämpa med andning och svåra epilepsianfall längre. Samtidigt får vi inga sköna stunder i soffan tillsammans heller.

Mitt liv ändras drastiskt efter att Oliver dör. Jag tillbringar inte söndagarna med att uppdatera medicindosetter och listor. Vi var världsmästare på att ta hand om Oliver. Nu har jag en del av min hjärna som kan räkna mediciner och tyda epilepsianfall, som jag inte gör något med.

Jag saknar vårt vårdteam. Oliver hade ett stort lag bakom sig i form av vårdare, läkare, fysioterapeuter med mera. Dessa människor är guld värda och tillsammans med oss kämpade de för att Olivers liv skulle vara så bra som möjligt. Ännu veckor efter Olivers död så känns det ovant att inga vårdare längre kommer till vårt hem för att sköta Oliver. Vi var så vana att uppdatera vår nattvårdare om kvällen och diskutera vårdärenden på morgonen.

Vardagen får mig att minnas Oliver

För mig har det under sorgeperioden varit viktigt med minnesritualer, saker jag gör i vardagen som får mig att minnas den tid vi fick jag och Oliver. Jag besöker gravgården och tänder ett ljus, berättar åt Oliver vad som hänt och så. Om gravgården råkar vara tom så sjunger jag lite ibland.

Jag hoppas få träffa Oliver igen. Han är världens bästa person och den starkaste människa som finns. Det står att Gud en dag skall torka alla människors tårar i en värld där sjukdom inte längre finns. Jag tror och hoppas innerligt att detta är sant.