“Om vi inte kan känna oss delaktiga i varandras lidande är något brustet”

Carolina Lindström är kyrkoherde i Saltviks församling – och har gjort frivillig militärtjänst. I en brevväxling med Hanna Klingenberg reflekterar hon kring frågor om krig, ondska och samvete.

Ondska uppfattas ofta som ett yttre hot, men har vi också ansvar att hitta det onda i oss själva? Eller finns det då en risk att vi börjar känna alltför mycket skuld helt i onödan? Till och med gudstjänstens syndabekännelse kanske blir en belastning om den uttalas med nedböjda huvuden utan att vi fattar vad vi gjort?

– När jag var liten och såg på Spaceballs gjorde jag skillnaden mellan gott och ont genom att kalla dem Snällen och Argen. Tyvärr har jag ju med tiden fått märka att skillnaden inte är så värst enkel.

– Jag tror inte någon kan vara helt igenom ond, precis som ingen av oss, eller åtminstone hemskt få, kan vara fullt ut goda. Vi har alla en enorm potential att göra gott och mycket tillgång till det onda. Men att göra gott kräver en viss kraftansträngning medan att göra ont kan utföras rätt passivt – som att helt enkelt låta bli att bry sig: om sig själv, om sina medmänniskor och om den värld vi lever i. Det är enklare att kasta från sig pantburken på parkeringen än att ta tillvara den och föra den till pant.

– Nu blir det lite karikatyr över det hela, men den kristna gudstjänstens syndabekännelse är lite som ett AA-möte: “Hej, jag heter Carolina, och jag är ondskefull.” När jag lyft fram det onda i mig där får jag plötsligt inse att jag inte är ensam och att vi alla har samma problem – att vi alla står lika hjälplösa inför de impulser som kan få oss att agera ondskefullt, både aktivt och passivt. Och att vi har samma behov av hjälp.

En barometer för den egna ondskan är ju dåligt samvete och ibland kan jag sakna det rätt oskyldigt dåliga samvete jag kunde ha för pyttesmå saker som barn – jämfört med hur avtrubbat mitt samvete är nu när jag är vuxen. Kanske resan genom livet delvis handlar om det: att värna om samvetet men också töja på det för att orka leva med allt. Så vilken är din syn på ett vuxet och avtrubbat samvete: är det vår räddning eller en förutsättning för att kunna göra hemska saker? 

– Som barn lekte jag ofta i skogen med familjens katt, och det är nog där jag första gången kände av ett dåligt samvete. Det fanns så mycket sopor och skräp som folk hade dumpat i min skog att vanliga lekar ofta förvandlades till Städa naturen-leken – för att jag kände det som min plikt att katten inte skulle trampa på glas eller fastna i gammal taggtråd. Och tyvärr har den barndomens iver nu bytts ut till vuxenlivets likgiltighet, för jag städar inte skogen längre även om jag ännu tror att det finns lika mycket skräp där. Mitt dåliga samvete kommer ofta i strid med min paranoia över vad andra människor ska tycka och tänka om mig, till exempel om jag nu som vuxen skulle komma gående med soppåsar vid vägrenen.

– Samtidigt är det svårt att veta var man ska dra gränsen mellan sig själv och övriga inblandade: Är jag som vit europé skyldig ett dåligt samvete för den situation som de flesta med annan hudfärg upplever i dagens värld? Är min man tillsammans med alla män på jorden skyldiga en ursäkt till alla kvinnor som levt och fortfarande lever liv fyllda av våld och diskriminering? Och borde vi inte låsa in alla karlar, det är ju de som startar alla krig …

Spöktunnlarna på våra nöjesfält innehåller mycket av de skrämmande bilder vi ser i media just nu, hämtade från verkligheten: skrämseltaktiker, avlidna kroppar, hot och skelett. Hur reflekterar du kring just den kopplingen mellan skräck och nöje?

– När man tittar på nyheterna känns det nog lite som att man sitter på Colosseum under romarriket nu och betraktar hur människor lemlästas och ärans krans läggs på de segrandes huvud – medan jag själv är på säkert avstånd och får vända bort blicken när skådespelet är slut och teven börjar visa vädret: “Usch, ska det regna imorgon igen?” Kanske det är därför vi mår så dåligt också, för att vi får veta för mycket av sånt som väcker vår empati, men som till slut gör oss helt avtrubbade inför både död och lidande.

– Jag tänker också på våra krigsveteraner och den skräck de upplevde. Det finns inte många av dem kvar nu längre och flera ville aldrig prata om det som skett under vårt lands krigstid. Det finns såklart många orsaker till det, men mycket berodde nog på att veteranerna helt enkelt inte orkade uppleva allt igen genom att beskriva det i ord. De hade redan tvingats bli avtrubbade flera gånger om – låta bli att se, lukta, känna och sakna, medan det pågick. Under krigen hade de ett uppdrag och inte tid att sitta ner och begrunda allt som hände, och än mindre fanns det tid för det när de fick komma hem och hela landet skulle återuppbyggas.

– Jag har själv utfört frivillig militärtjänstgöring och är alltså utbildad att fungera som soldat, men har aldrig upplevt krig på riktigt. Ändå kan jag förnimma en bråkdel av soldatens känslor när jag läser eller ser på nyheterna nu. Utmattningen och tröttheten, kylan, ilskan över att det inte finns tillräckligt med vatten, rädslan för att bli prickad om jag ställer mig för högt upp över skyttegraven. Så även om jag bara är den passiva teve-tittaren når deras öden mig så att jag kan bry mig om dem – och förhoppningsvis påverkar det mig i vardagen också. Så att jag kan arbeta för freden, arbeta mot att själv behöva uppleva det här och bli en del av nyhetsreportagen – eller en siffra i statistiken om de dödade. Att bara bli ett nummer.

På tal om att vara ett nummer i statistiken: i prins Harrys självbiografi berättas om “mitt nummer”, det vill säga hur många man dödat medan man varit i militär tjänst. Hur uppfattar du det fenomenet, att man räknar? Du är ju också både präst och militär och har säkert en del tankar om att döda i krig och samtidigt behålla sitt goda samvete?

– Vi är nog många som håller koll på våra nummer, särskilt vi som arbetar med människor. Läkare, vårdare – hur många har dött under ditt skift? Präster – hur många har du jordfäst? Soldater – hur många har du dödat? Jag känner det som en beklaglig sak, redan det att man skulle kunna säga att si och så många har jag dödat. Att vi människor är kapabla att skuffa undan känslor för varandra, för att kunna ta ett liv. Samtidigt känner jag att det ibland inte finns några alternativ. När vi ska beskydda andra och det vi är satta att ta hand om, familj, land och ideologi, så är vi nog många som är beredda att börja räkna nummer i stället för att se ansikten och lära känna namnen.

– Men bakom varje siffra hoppas jag ändå att alla vi som räknar kommer ihåg just människan. För det var en människa som dog under mitt skifte, det var en människa jag jordfäste och såg sänkas ned till gravens ro. Det var en människa jag tog sikte på och sköt och fällde innan mitt vaktpass var över. I min livsberättelse tog en annan människas verklighet och livsberättelse slut, och det är något jag kommer att bära med mig, medvetet eller omedvetet.

– Det här behandlar vi när vi utbildas i militären, att vårt liv kan tas ifrån oss, att vi kan utsätta en kamrat för att dödas och att vi själva kommer att döda andra. Därför är det också vår skyldighet att vara medvetna om varför vi gör det. För vår del, här i Finland, utbildas vi till att bekämpa ett yttre hot och följa krigets lagar – som finns för att undvika onödigt lidande. När vi talar om krig kommer lidande oberoende att finnas, men det är upp till var och en soldat att se till att situationen som kräver det skall vara så kortvarig som möjligt. Att överskrida och göra mer skada än vad som behövs går mot krigets lagar och då kan man också ställas till svars för det som soldat.

– Men kan jag då gå in i en situation där jag kanske skickar iväg någon för att dödas eller där jag själv hamnar att döda – med gott samvete? Jag tror inte man kan svara ett tydligt ja eller nej på den frågan. Alla situationer är så olika och en soldat har sällan mycket tid på sig att avgöra om det är rätt eller fel när det kommer någon rusande mot den checkpoint som du inte får skjuta på enligt lag, någon som samtidigt kan vara ett hot mot dig, dina kamrater och övriga civila. Du handlar och tar konsekvenserna därefter. Samvetet är kanske gott för att du räddade ditt liv och dina kamrater i området, eller dåligt för att det kanske fanns ett barn med hos den självmordsbombare du precis dödat. Du går inte därifrån oberörd. Eller om du gör det, så är det nog dags att rotera och ta en paus från uppgifterna, för en soldat som varken känner eller bryr sig är en farlig soldat.

Många hävdar att det är “religionernas fel” att vi har krig i världen. Hur ser du på det påståendet: är religioner ett slags yttre fenomen eller hade vi krigat ändå?

– Utan religion skulle vi nog hitta på andra orsaker att ta livet av varandra, men religion och ideologier är alltid tacksamma syndabockar. Själv känner jag att det är ren galenskap att vi fortfarande kan tala om religionskrig, för de som utkämpar ett sådant väljer nog då att blunda från en hel del innehåll som finns med i våra heliga skrifter.

– Att välja det man vill läsa och lyssna till är nog en verklighet vi lever i överlag. Vi lär oss det som passar oss, men att höra vad grannen tänker är inte lika relevant. Vi har blivit otroligt rädda för andras åsikter samtidigt som vi inte har något emot att basunera ut våra egna. Så att gå i dialog, lyssna, respektera och lämna en debatt utan att hysa agg för den andra – det har vi börjat tappa. Kanske beror det på internet – eller mera det att ju längre avstånd jag har från min medmänniska, desto mera omänsklig kan jag också göra den. Jag kan kalla den för idiot, bakåtsträvare, radikal och terrorist. Och jag har inte tid att fråga personen varför den tycker som den gör, inte intresse nog att ta reda på varken livsutmaningar eller bakgrund – jag har inte ork att se den andre som en människa med samma utmaningar av godhet och ondska och av både gott och dåligt samvete. Just för att det är enklare att vara passiv och bortse. Och för att det kräver en viss kraftansträngning att leva sig in …