När min Gud dog

Samer Al-Sultani och jag har en sak gemensamt. Vi förlorade båda två en förälder år 2017 – han sin pappa och jag min mamma.

Text: Malena Björkgren, präst och flyktingkoordinator i Åbo svenska församling

När vi träffas för att tala om förlust och sorg har det gått över fyra år sedan hans pappa dog. Samer kom som asylsökande från Irak till Finland 2015. Hösten 2016 kom det positiva asylbeslutet och Samer som hade fru och dotter i Irak började processen med familjeåterförening. Ett enormt pappersarbete väntade samt en resa till finska ambassaden i Turkiet. Mitt under denna omtumlande tid dog Samers pappa.

Men Samer vill inte börja berättelsen där. Han vill berätta om sin pappa och sin relation till honom.

– Min pappa hette Dhia, det betyder ungefär ljus. Enligt vår tradition får jag som son också pappas namn, det blir mitt andra namn. Jag heter alltså Samer Dhiaa, sedan mitt efternamn och sist klanens namn. På så sätt följer pappas namn mig hela livet, jag blir påmind om honom.

Nästan som en gudsrelation

Samer är också uppvuxen i en kultur där det är vanligt att vuxna barn bor med sina föräldrar.

– Vi bor länge med våra föräldrar. Jag skulle beskriva relationen mellan barn och förälder nästan som en gudsrelation. Det är föräldrarna som ger oss mat och hem. Men det har också sina negativa sidor. Det går till exempel inte att röka inför sin pappa, det gör man alltid i smyg. Även som vuxen kände jag att jag borde rådfråga min pappa. Det hör till. Min fru och jag hade ekonomisk möjlighet att flytta till en egen lägenhet när vi gifte oss, men min mamma var ledsen trots att vi besökte henne och pappa tre gånger i veckan.

Samers familj fick det ekonomiskt tufft när kriget bröt ut 2003.

– Före det hade pappa haft en bra lön. Han var kanske inte bra på att hålla i pengarna, men han ville att hans fyra barn skulle ha det bra. Något till sig själv köpte han sällan. Stressen och pressen hade gjort att han börjat röka massor, men han gick inte till läkaren när han blev sjuk eftersom det var dyrt. Jag kände att jag borde hjälpa till och jag började jobba i restaurang som 14-åring. Jag kunde lätta pappas sinne lite. Min relation till pappa växte sig stark: han var min vän, min bror, min lärare och ledare. När jag senare blev tvungen att lämna Irak på grund av de hot som jag fått via min arbetsplats, sade pappa: “Jag stöder dig” och han kramade mig.

Hösten 2016 innebar förändring

Själv lärde jag känna Samer vintern 2016 när han tillsammans med drygt hundra andra asylsökande bodde på den kyrkliga samfällighetens lägergård utanför Åbo. I januari var det mörkt därute vid havet. Den lokala bussen gick en gång i timmen. Annars var det att cykla femton kilometer in till stan om man ville se några andra människor.

– Jag hade ingen telefon de sex första månaderna i Finland, berättar Samer. Jag var rädd att någon skulle lyssna till mina samtal hem. När jag ringde hem var vi försiktiga med vad vi talade om, men jag började ändå ana att allt inte stod rätt till med pappa. Han hade under åren utvecklat diabetes och han skötte inte om sin hälsa.

Tidig höst 2016 minns jag en överlycklig Samer som kom emot mig på Åbo torg viftandes med det ID-kort där det stod att han fått uppehållstillstånd på fyra år – asyl. Samer var redan i färd med nästa process: att anhålla om uppehållstillstånd för sin fru och dotter, en ansökan som måste göras inom tre månader. Samer bestämde sig för att åka till Turkiet i februari 2017 när hans fru hade intervju vid finska ambassaden.

Samer hade inte sett sin fru och snart fyraåriga dotter på ett och ett halvt år. Det var härligt att ses, men mötet kantades också av oron för pappans hälsa. Samer visste om att pappan mådde sämre än tidigare, men inte hur sjuk han var. Kanske ingen förstod det. Pappan hade hälsat på svärdotter och barnbarn dagen innan de reste och kramat dem farväl. Samer hade också videosamtalat med honom.

– När jag den 20.2 – resdagen för min familj – ringde till mina föräldrar svarade ingen. Jag ringde min farbror och han sade att allt är ok men att det inte är någon vits att ringa på ett tag. Det har skett en explosion och nätet är dåligt.

Oron växer

Men allt var inte ok. Samers pappa Dhia var redan död. Han hade dött i bilen på väg till sjukhuset samma morgon som Samers lilla familj skulle resa till Turkiet. Samers farbror som skjutsade frun och dottern till flyget grät under hela färden och frun kunde inte förstå varför, de skulle ju bara vara borta tio dagar. Samers mamma och farbröder, ja, hela släkten hade fattat beslut om att Samer och hans fru inget skulle få veta förrän Samer var tryggt tillbaka i Finland. De behövde klara det viktiga mötet på ambassaden. Familjen visste att det skulle bli svårt att hålla Samer tillbaka från hemmet i Irak ifall han fick reda på vad som hänt. Och det skulle vara att riskera Samers säkerhet om han kom till Irak.  

– Oron började växa inombords, berättar Samer. Ingen ville tala med mig. Men nästa dag svarade plötsligt mamma. Det visade sig att jag hade råkat ringa mitt i begravningen där hemma, men det avslöjade hon inte. Hon hade sagt åt alla att sluta gråta och vara tysta. Till mig sade mamma: “allt är ok, enjoy!”

– “Kan jag få höra pappas röst?” frågade jag. “Pappa är ok, men han är ute, kanske imorgon.” Hon pausade lite och jag fick åter känslan att något är fel. Jag ringde nästa dag igen, men hon svarade inte. När jag ringde farbror sade han bara: “Hallå, hallå? Samer, vi har dåligt internet, ring inte.” Men jag började ringa allt mer. Dagen därpå svarade mamma, nu hade hon ändrat taktik: “Pappa är sjuk. Vi har fört honom till sjukhuset.” Jag började gråta direkt. “Du vet att han har diabetes så vi har fört honom till sjukhuset”, sade hon. “Men mamma, du är nära honom, du kan ge honom telefonen…”. “Det är dåligt nät”, sade hon och lade på.

Så gick dagarna. Samer blev allt mer desperat: började ringa farbröder och kusiner han inte haft kontakt med på flera år. Svaren var undflyende, för snart skulle ju pappan vara hemma igen menade man: ”Då kan ni talas vid.”

– Dagarna i Turkiet var absurda, säger Samer. Vi lekte i parken med vår dotter, men tankarna var någon annanstans. Jag var någon annanstans. Jag blev besatt av oron: Pappa är sjuk, pappa är på sjukhuset. Och alla blev arga när jag ringde. För jag ringde ofta. Nu började jag tänka det onämnbara, tänk om pappa är död. Det kändes som en förbjuden tanke. Jag måste ju behålla hoppet. Ändå tänkte jag: “Gud, kan du inte byta ut mig mot honom om det är så att han dött?” Min fru började bli orolig på grund av min oro och jag fick henne att lova att direkt söka upp pappa när hon kommit hem.

– Jag reste tillbaka till Finland. Jag grät hela vägen på flyget. Tårarna tog slut. Jag hade inga fler. Jag fick min väska vid terminalen, for till min lägenhet. Jag ringde åter en gång min farbror och väntade att farbror skulle säga “han är död”. Jag skakade i hela kroppen, men lite hopp hade jag kvar. Farbror svarade: “Jag är så glad att du är i Finland nu.” Han började tala om livet: ingen kan leva för alltid, sade han. Då slängde jag telefonen i golvet, drog ner alla glasen från hyllan. Jag ropade på pappa: “Hör du mig?” Jag ropade ut i rummet: “Inte den här mannen. Ta någon annan. Inte min pappa.”

Sorg, saknad och tröst

– Jag rökte inte förut, men nu började jag. Min pappa rökte. Jag doftade som pappa. Jag drack en flaska whiskey den första natten. Utan min vän som hade nyckel till min lägenhet kunde det ha gått illa. Jag ville inte leva. Jag bara ropade på pappa. Farbror ringde och förklarade sig och familjens lögner. Jag bad honom dra åt helvete.

Efter den första utdragna chocken och besvikelsen över familjens lögner kom månader av att försöka fatta vad som hänt. Sorgen och saknaden. Min egen mamma dog några månader efter Samers pappa. Jag skrev ett inlägg om mammas bortgång på Facebook och Samer berättade att han läste det många gånger, att det tröstade honom i hans sorg.

– Jag gick till kyrkan. Bara jag och ljuset i kyrkan. Bara vaktmästaren. Något släppte inom mig. Idag känner jag att pappa på något sätt är med mig. Jag vet att jag liknar honom både till utseendet och sättet. En av mina farbröder börjar alltid gråta när han talar med mig. Numera känner jag att jag inte längre vill vara ledsen.

– Min bror säger: “Samer gråter inte.” Det är sant. Min bror klandrar mig, men jag har en ny känsla: Jag har förlorat den som var så viktig för mig. När jag nu möter andra svårigheter så vet jag att jag klarar mig. Jag har mist många släktingar efter min pappa. Nu är jag den som försöker lugna ner de andra. Jag vill inte att någon ska tappa kontrollen på samma sätt som jag gjorde. Men pappa betydde Gud för mig och när man förlorar Gud finns bara förvirring. Efter pappas död har jag försökt reparera mig själv. Jag tänker ofta på pappa när jag jobbar, att jag kanske jobbar för mycket och inte tar hand om min hälsa. Men nu kan jag i alla fall hjälpa mamma ekonomiskt och tvinga henne att gå till läkaren. Coronapandemin har också fått mig att tänka: du är pappa på ett bättre ställe.