Juha Itkonen vill sänka ribban för fadderskapet

Författaren Juha Itkonen, som representerar en modern och närvarande pappa, har också försökt göra ett hyggligt jobb i sitt uppdrag som fadder. "Kanske ett trösterikt och barmhärtigt sätt att tänka på fadderskapet är att du finns där när barnet behöver dig. Om du kan vara en närvarande fadder åtminstone ibland, så kan du också vara en viktig vuxen för ditt fadderbarn."

“Att prata om familjefrågor är något av ett minfält, där många olika saker diskuteras samtidigt. Debatterna blandas: medelålders vita heterosexuella män är för mycket i rampljuset, menar vissa, samtidigt som män också uppmanas vara mer involverade i familjelivet. Vi lever i en tid av medvetna missförstånd, och i det offentliga rummet är det lätt att kapa människors budskap”, påpekar Juha Itkonen från start.

Den här gången talar han i rollen som fadder. Författaren och fyrabarnspappan har skrivit och talat om familjerelationer på ett sällsynt sympatiskt sätt, seriöst och uppriktigt, med stort hjärta och värme men utan inställsamhet, för att inte tala om cynism och ironi. Ändå har han fått utstå en del hård kritik, även om mycket respons också varit positiv.

Itkonens direkta, personliga och självkritiska reflektioner hittas bland annat i Allt ett under (Förlaget 2020), Teoriani perheestä (Gummerus 2023) och i samtalsboken med Kjell Westö, 7 + 7 – Brev i en orolig tid (Förlaget 2019).

Den finska litteraturen är inte överfull när det gäller män som på ett positivt och medkännande sätt funderar på sin plats i familjen och i generationskedjan, inte bara genom livets problem och trauman över generationsgränserna.

“Jag representerar en modern man och en närvarande far”, medger Itkonen.

Fadderns roll är viktig

Från de egna barnen kommer då och då feedback och klagomål. Att utvärdera hur du lyckats som fadder är mer av en utmaning eftersom du träffar fadderbarnen mera sällan.

“Rollen som fadder är viktig, men när jag tittar på min insats känns den lite otillräcklig. Jag kunde vara mer aktiv, särskilt när jag tänker på vad jag har förbundit mig till som fadder.”

Juha Itkonen har flera fadderbarn: hans brors och systers söner, hans frus systerdotter, en väns son, och så är han inofficiell fadder till ett barn som inte döpts. Bland de gemensamma fadderbarnen till familjen finns också en dotter till en vän. I bilden finns också fadderband som “går i kors”.

“Min fru bad sin guddotter vara fadder till vårt barn. Den här unga kvinnan har skött sin uppgift med exemplarisk samvetsgrannhet. Hon har alltid nu och då tagit med vår dotter och hennes tvillingbror på bio, middag eller teater.”

Bekanta och överraskande kontakter

Mest har Juha träffat de fadderbarn som han fått genom sina syskon, och som är i samma ålder som hans egna barn. De kommer ofta på besök, så med dem får han en naturlig kontakt.

Varje år skickar han åtminstone en julklappsbok till alla sina fadderbarn.

“Jag har tänkt att läsning är en bra vana och har försökt att dela med mig av mitt intresse.”

Hans 19-årige gudson, som Juha har träffat sällan efter uppväxtåren, har på senare tid utvecklat ett intresse för litteratur, konst och teater. Den kulturorienterade faddern har kunnat vara ett för honom i diskussioner kring de här ämnena.

“Jag märker att jag plötsligt kan hjälpa honom på något sätt och att han är intresserad av vad jag har att erbjuda. Han gör för närvarande sin värnplikt och alldeles nyligen utbytte vi några meddelanden om mina egna erfarenheter i armén. Så kan fadderskapet förverkligas på oväntade sätt i olika skeden av livet.”

Onödigt att sträva efter perfektion

Människor som en gång verkade stå varandra nära är närvarande för varandra på mycket olika sätt under årens lopp.

“Det är naturligt och acceptabelt. Det är så livet går. Det är trevligt att ha en relation och ha kontakt i alla fall någon gång.”

“Kanske ett trösterikt och barmhärtigt sätt att tänka på fadderskapet är att du finns där när barnet behöver dig. Om du kan vara en närvarande fadder åtminstone ibland, så kan du också vara en viktig vuxen för ditt fadderbarn,” formulerar Juha Itkonen det.

På det hela taget ser han fadderskapet som en positiv och fin uppgift som inte bör förknippas med alltför stora prestationskrav.

“Jag uppmuntrar att sänka ribban för fadderskapet. Människor har alltid haft fadderbarn och relationerna har skötts på olika sätt – det är inte en sak att tänka på i termer av perfektion.”

Blodsbanden bevaras

Syskon och fadderbarn man fått genom dem är i regel alltid närvarande i livet på något sätt. Paret Itkonen har båda bett sina systrar och bröder vara faddrar till sina barn. Alla deras barn har dock även andra faddrar.

“Syskonskapet har en stärkande effekt, som släktingar förblir de oss nära. Du kan inte riktigt säga upp de här bestående relationerna – eller du kan det, men det skulle innebära en enorm känslomässig kostnad.”

I Itkonens fall har banden mellan syskonen och det gemensamma förflutna varit en stor tillgång.

“Min pappa dog i vintras. Det var väldigt bra att min bror och syster kunde dela allt kring det.”

Fadderskap förenar även vuxna

Relationen till fadderbarn till ungdomsvänner kan vara mer skör och sårbar, beroende på hur intensiv vänskapen förblir. Juha Itkonen upptäckte det med en gammal bandkamrat.

“När han bad mig att bli fadder till hans barn kändes det som om vi skulle vara vänner för alltid. Och det är vi. Men livet fungerar så att tiden för den tätaste vänskapen är mellan 20 och 30 års ålder.”

“När människor bildar familj tenderar gamla vänskapsband att luckras upp, och ibland bryts de lite vårdslöst helt och hållet. Då blir det också en utmaning att vara fadder till en väns barn. I det här fallet bröts lyckligtvis inte relationen.”

“Att vara fadder kan också att föra samman föräldrar på ett fint sätt. Det kommer inbjudan till en studentfest, där man får ses och uppdatera varandra lite. Också när det gäller kontakten mellan de vuxna känns fadderskapet värdefullt.”

Itkonen har fortfarande kontakt med sin fadder Leena, hans pappas syster. Som en flitig läsare skickade Leena alltid en bok till Juha i julklapp och födelsedagspresent. Hon bodde i Vanda, vilket som barn var spännande för pojken från Tavastehus på grund av dess närhet till Helsingfors. Leenas egen dotter var i samma ålder som Juha och också hon en flitig läsare.

 Fadderbarnet får fortfarande boktips – och feedback på sina egna böcker. De höll också kontakten under Juhas pappas cancersjukdom.

“Det finns band som består. Det betyder något att Leena har varit min fadder. Vi har en närmare relation än vad vi annars skulle ha haft.”

Ritualer är meningsfulla

Boken Teoriani perheestä är också utmärkt som ljudbok, inläst av författaren själv. Den innehåller en scen från dopet av Itkonens förstfödde. När ljudboken spelades in hittades ett klipp från hemmadopet på en gammal videokamera.

“Det var överväldigande att efter alla dessa år höra ljuden ur vårt autentiska liv. Det här låter ju som en traditionell kristen andakt. Vår musikaliske familjepräst Kari Koivu sjunger psalmer med inlevelse, och vi andra sjunger också, för vi är musikmänniskor.”

Kyrkans grundläggande ritualer är betydelsefulla för Juha.

“Det är viktigt att människolivets oundvikliga och i vardagen ofta otydliga gång får struktur av milstolpar som dopet.”

Konfirmationen är också ett viktigt ögonblick i livet för både fadderbarnet och de närvarande faddrarna.

“Från tonårens djupaste dal rör man sig ganska snabbt mot en viss grad av vuxenhet. Du har gått vidare från barndomen och står på tröskeln till något nytt … Vid min gudsons konfirmation försökte jag komma ihåg vad jag själv tänkte när jag sjöng de där skriftskolsångerna med alban på.”

Kriserna har fått honom att be

En av de uppgifter och ideal som är förknippade med fadderskapet är att be för fadderbarnet. Juha Itkonen erkänner att han inte heller i detta avseende har varit en särskilt bra eller flitig fadder.

Hans böneliv är inte annars regelbundet, utan har varit förknippat med sporadiska kyrkliga fester och framför allt med svåra situationer i livet.

“Kriserna har fått mig att be. Jag uttrycker ofta mina önskningar till Gud i bön först i tider av extrem nöd.”

I sin bok Ihmettä kaikki berättar Itkonen om den långa och mödosamma processen, som till slut slutade lyckligt, med födseln av deras tvillingar som ska börja skolan i höst.

I boken förhåller han sig – på ett sätt som är bekant från den diskreta finska lutherdomen – ganska avfärdande till sin egen tro. Som om det på något sätt vore en mindre tro att bönen för barnens överlevnad och vädjan om Guds hjälp uppstod just i en nödsituation.

“Människan är ensam i världen. Jag fann en viss tröst i bönen i det ögonblicket. Åtminstone fungerade den som ett slags ödmjukt erkännande av att jag befinner mig i den här situationen och att jag vill be.”

“Det är lätt för oss att tro att vi är allsmäktiga när allt går bra och det inte finns något att oroa sig för: ‘Jag har kontroll över allt’. Men det har jag verkligen inte.”

Ser traditionskristendom ur ett positivt perspektiv

Juha Itkonen har aldrig på allvar övervägt att lämna den lutherska kyrkan, även om många av hans bekanta har gjort det. Som en trogen medlem i institutionen och en fadder kan han därför, i förhållande till sin generation, betraktas som en av kyrkans pålitliga stöttepelare. För en del människor är ändå den relativt passiva “vanekristna”, som sällan ber och deltar i religiösa ritualer, något av ett negativt begrepp.

“Å andra sidan kan man se den vanekristna ur ett positivt perspektiv just för att traditionskristendomen bär med sig fina ritualer som för människor samman vid viktiga tillfällen i livet. Jag tänker att det i hög grad är upp till individen att avgöra i vilken utsträckning dessa ritualer är religiösa. För vissa är den religiösa betydelsen starkare, för andra kanske den är obefintlig.”

Itkonen har själv aldrig upplevt att den lutherska traditionskristendomen med sina ritualer har stört någon särskilt mycket.

“Det är ett tillåtande, öppet andligt fält där människor är fria att placera sin egen andlighet.”

Längtan uppåt från det vardagliga

Författaren Juha Itkonen beskriver den kristna tankevärlden som en gammal idéstruktur som människor har delat tillsammans.

“Också jag har döpts in i den och ur den har jag sökt tröst och trygghet i svåra stunder. Jag har sökt svar i tanken att Gud trots allt finns och att det här livet inte bara är en kollision mellan atomer i universum.”

Särskilt i sina egna barns nödsituationer och i samband med sin pappas sjukdom och bortgång i januari har Itkonen identifierat andliga behov inom sig själv. Under pappans sjukdomstid läste han en del i Bibeln och filosofi.

“Det finns en längtan från vardagen uppåt, till att få några verktyg för att hantera livet och döden. Människan har trots allt ett behov av att förstå vad allt det här handlar om och var det slutar.”

När döden kommer i sikte och ens eget liv eller en närståendes liv tar slut måste du söka svar på var man du finna tröst, menar författaren.

“Den hittar du inte i sociala medier, i Helsingin Sanomats nyheter, eller i något annat vardagligt, utan i religion och filosofi som sträcker sig bortom vardagen. Medvetenheten om att människor har kämpat med precis samma problem tidigare, med sin egen dödlighet och livets oförutsägbarhet.”

“Kristendomen är en av de tröstande krafter som står till buds i den situationen.”

En fadder behöver inte själv ha svaren på de avgörande existentiella frågorna, men kan tillsammans med andra fundera över livets mysterium.

Text: Janne Villa
Foto: Laura Malmivaara

Texten är översatt från den finska artikeln Juha Itkonen: Kannustan laskemaan kummiuden rimaa