Frida Forsblom-Prittinen och Samuel Prittinen: En ära att bli fadder

Vi sitter vid matbordet. Samuel har just hämtat dottern Tuva från dagis och det är dags för middag. Hemma har Frida och lillasyster Elsa förberett pasta med kycklingssås.

─ Jag är uppvuxen i en familj med troende föräldrar, men som vuxen har jag inte varit utövande kristen på samma vis. Jag är öppen för det gudomliga men inte på det sättet att tron skulle vara närvarande i det dagliga livet, inleder Samuel.

─ Som barn gick jag i söndagsskola, satt med familjen i bönehuset och lyssnade på predikanter. I ungdomen kom en tid då jag började ifrågasätta det jag hörde, berättar Samuel.

Trots sina tvivel såg Samuel det som viktigt att flickorna skulle bli döpta.

─ Jag är själv döpt och ser ju att det handlar om ett positivt sammanhang.

Dopet ger del i gemenskap

Samuel och Frida träffades under studietiden i Helsingfors. Också Frida är uppvuxen i ett kristet hem där tron och församlingsgemenskapen varit viktig. Hon har också som vuxen varit aktiv i församlingen.

─ För mig var det naturligt att barnen skulle döpas. Att vi skulle ge vidare något av det som vi fått som barn, säger Frida om bakgrunden till beslutet.

Frida har också stundvis brottas en del med sin tro och uppfattning om kristna. Speciellt då hon som ung studerande bekantade sig med olika församlingar på studieorten mötte hon ibland en dömande hållning.

Både Samuel och Frida bär på upplevelser och erfarenheter som satt djupa spår. Samtidigt har det också gjort att de vet vad de vill och inte vill föra vidare till sina egna flickor. Då deras första dotter Tuva föddes diskuterade de dopet en hel del. Bägge ville att hon skulle döpas och bli en del av samma gemenskap som de själva blev som barn.

─ Även om jag inte personligen har en så stark tro så ser jag ju att det är en positiv sak och att det viktigt för andra i min närhet, säger Samuel. I församlingsgemenskapen finns mycket gott och det är vi båda överens om att vi vill ge vidare till våra barn, fortsätter han.

En ära att bli fadder

Samtalet för in på vem man vill att ska bli ens barns fadder. Det visar sig att både Samuel och Frida var faddrar åt andras barn före de fick egna barn. Att de sett det som viktigt att minnas födelsedagen och dopdagen. Frida minns tiden före hon träffade Samuel.

─ Som singel fick jag aldrig frågan. Jag minns hur illa det kändes. Som att jag som singel inte dög för uppdraget. I den omgivningen jag växte upp var det bara par som dög till att bli faddrar. Så behöver det ju inte vara, säger Frida.

Förutom deras gemensamma fadderbarn som dog för några år sedan har Frida ett annat fadderbarn.

─ Det är ju en ära att få frågan. Att en annan förälder, ofta släkting eller vän, vill att man ska bli fadder till deras barn. Det är ett ärofullt uppdrag, säger Frida.

För Samuel och Frida blev det annorlunda då deras fadderbarn blev svårt sjuk.

─ Under hans sjukdomstid hade vi tät kontakt, det kändes extra viktigt att vara nära. Eftersom mycket kretsade kring sjukdomen valde vi att prata vardag med barnets föräldrar och på den vägen göra vad vi kunde för att underlätta situationen.

Faddrar med liknande värderingar

Då Tuva döptes fick hon fem faddrar och nu då lillasyster Elsa ska döpas tänker sig Samuel och Frida ett liknande upplägg.

─ Det handlar om personer som man delar värderingar med. Personer som finns i ens liv och som man vill ha i sitt liv, säger Frida.

─ Faddern behöver ju vara en trygg vuxen som finns där. En stabil vuxen att se upp till, säger Samuel. Varken Samuel eller Frida har haft en tät kontakt med egna faddrar.

─ Min ena fadder flyttade tidigt utomlands men kom ibland ihåg mig med presenter. Det är förstås jätteroligt när vi träffas men inte har vi någon tät kontakt, säger Frida.

─ Min fadder som också är min farbror brukar ringa ibland. Jag upplever honom som en trygg person, säger Samuel. Vad har varit viktigt nu då ni funderat på faddrar åt Elsa?

─ Att välja personer som är nära oss i värderingar men också med en liknande relation till kyrkan. Någon som känner samma som en själv, säger Frida. I takt med att ens fadderbarn blir äldre ändras ju också relationen.

─ Nu har mitt fadderbarn egen mobil och vi kan ha kontakt via WhatsApp. I och med det blir ju relationen annorlunda, mera självständig och egen, säger Frida.

─ Mina faddrar drog gränsen vid konfirmationen, inflikar Samuel. Visst har vi kontakt men efter det kom det inte längre några presenter och gåvor, tillägger han med ett leende.

Text: Lucas Snellman

Bild: Ida Pettersson