För vem tänder du ljus idag? – kärleken sträcker sig över dödens gränser

Den här alla helgons dag tänder jag än en gång fyra ljus.

Det första ljuset tänder jag för dem som lämnade oss gamla och trötta

En särskild tanke, en slags varm saknad, ägnar jag dig som lärde mig så mycket. Dig som älskade så att det kändes ända in i hjärtat. Vars liv innehöll så svåra stunder att det inte går att förstå. Förluster, sorg och rädsla. Du delade dem inte med mig, men jag tror de lärde dig att älska villkorslöst.

I mina minnen kan jag fortfarande känna din kärlek. Jag känner dofterna från köket, kramen, hur du sitter bredvid mig. Jag känner den mjuka värmen som det var så gott att svepas in i som liten. Jag ser dina glittrande ögon som tittade så mjukt på mig.

Jag skulle vilja ha en sån blick, så jag kunde titta på en annan person med lika mycket kärlek, lika mycket acceptans, så att den andra fick känna sig som den viktigaste människan i världen. Och jag saknar att någon skulle se på mig på samma sätt i dag. Tänk om varje människa kunde få ha minnet av att ha haft en sån blick riktad mot sig minst en gång i livet.

Det andra ljuset tänder jag för dem vars liv slutade alldeles för tidigt

En särskild tanke, en ännu skärande sorg och smärta, ägnar jag åt dig som jag delade barndom och ungdom med. Jag sörjer inte så mycket det jag saknar i mitt eget liv. Jag sörjer allt det du inte fick uppleva. Jag sörjer inte döden, utan det liv som inte fick levas. Allt det som den här världen och människorna gick miste om när sjukdomen tog dig med sig.

Jag sörjer det telefonsamtal som aldrig blev av, där jag skulle ha berättat att jag nu hittat kärleken. Jag sörjer det telefonsamtal som aldrig kommer bli av, där jag skulle fått höra att du skulle få barn. Jag sörjer allt det jag gått miste om och kommer att gå miste om. Det var en tid sedan, men jag tänker fortfarande på dig varje dag. Kanske sörjer jag också lite hur jag försökt fylla det tomrum du lämnade i mitt liv. Ingen annan kan fylla den platsen, och ingen annan ska göra det.

Det tredje ljuset tänder jag för oss som lever här och längtar

Dess låga är livets låga. Livet är längtan, det är att stanna kvar här när andra går först. Kanske är det att vänta på min egen tur och hoppas att mina dagar ska bli väl använda. Att jag ska älska. Göra det som är rätt och gott. Att jag, när min tid kommer, ska bli ihågkommen med värme och saknad.

Jag vill lämna ett gott avtryck i den här världen genom dem som blir kvar här efter mig. Samtidigt hoppas och ber jag att det ännu finns många dagar framför mig. Att jag får vara en av dem som lämnar det här livet efter att ha fått allt och gett allt.

Det fjärde ljuset tänder jag för hoppet

Att minnas och längta håller de människor vi förlorat nära oss. Våra älskade lever i våra hjärtan, i våra tankar och i de avtryck de lämnat i oss. Jag hoppas att jag orkar hålla fast vid dem i mina känslor och tankar. Jag hoppas att jag kan föra vidare den kärlek jag upplevde med dem så att jag, när min tid kommer, blir en del i ledet av generationer och kärlek där minnena lever.

Och samtidigt hoppas jag att livet inte bara fortsätter i minnen, att det finns en annan verklighet. Att livet går vidare och att jag ännu kan berätta för dem om min längtan. Det hoppet uttrycks i den kärlek som också i dag korsar dödens gränser.

Skribenten Jussi Laine är en präst från Tammerfors som jobbar med kyrkans utvecklingsarbete och som aldrig ger upp hoppet.

Texten är översatt från finska. Den publicerades första gången år 2022 på webbplatsen Hidasta elämää genom ett kommersiellt samarbete.