Fadder på avstånd, men nära

Anton Kiljunen var 10 år gammal när hans familj flyttade till Tyskland på grund av pappas jobb.

– Då använde jag ännu inte some, men vi ringdes ofta och skickade textmeddelanden åt varandra, också med min gudmor Marjo. Hon frågade alltid hur jag mår, hur det går i skolan – och hon kom också och hälsade på oss en gång. Det var roligt, vi gjorde allt möjligt skoj tillsammans, berättar Anton.

Semestrarna i Finland gick oftast snabbt och det var många man skulle besöka. Semestra skulle man också hinna med. Man träffades med gudmor om man hann, annars hölls kontakten via telefon. Men med åren förändrades kontakten då föräldarna inte längre var en mellanhand.

– Det var inte så farligt att ha faddern i ett annat land, för vi kunde ju hålla kontakt. Jag tror att jag hade mer kontakt med henne när vi bodde i Tyskland än när vi bodde i Finland, konstaterar Anton.

Att chatta gör kommunikationen enklare och sänker tröskeln för att hålla kontakten. Man behöver inte alltid ha något egentligt ärende. Huvudsaken är att det finns någon i chattens andra ända.

Anton gjorde sin prao i Finland på gudmors jobb

När det började närma sig att flytta tillbaka till Finland fick Anton en idé: han skulle göra sin prao i Finland och samtidigt känna efter hur det är i hemlandet.

– När skolan gav grönt ljus tog jag genast kontakt med Marjo och frågade om jag kunde komma till kommunikationsavdelningen på hennes jobb. Det kunde jag. Det var roligt att se gudmor också i det sammanhanget, se var hon jobbar med, i ett hurudant team, tillsammans med vem. Dessutom visade hon mig många ställen i Helsingfors den veckan. Vi lärde oss att åka kollektivt och gick på bio, berättar Anton.

– Veckan med gudmor var jätterolig. Jag hade roligt och tiden här före flytten hjälpte mig att se Finlands kultur ur ett annat perspektiv. Och det gjorde flytten tillbaka lättare.

Berättelsen ursprungligen publicerad på finska på kumminkaa.fi