En gång i månaden: prästens berättelse

En gång i månaden välsignar jag de små i Nya Barnsjukhusets kapell. Tillfället kallas gemensam välsignelse. Vad avser jag då? Vad innebär gemensam välsignelse? Med "de små" avser jag de foster som av en eller annan orsak aborterats i graviditetsvecka 12–22.

Texten är skriven av sjukhuspräst Barbro Eriksson

Dessa små placeras i en gemensam kista, vit låda, och välsignas av en präst enligt ett kristet formulär för att sedan transporteras vidare till Furumo begravningsplats för att där kremeras. Askan strös sedan ut i minneslunden tillägnad “Barnet vi inte fick”.

Det här är en möjlighet. Det finns variationer. Alla vill inte ha en kristen begravning. Alla vill inte ha en gemensam välsignelseakt. Det är också en av mina arbetsuppgifter att sitta ner tillsammans med föräldrarna och fundera tillsammans med dem hur just de vill ha det.

Abort väcker tankar

En vanlig fråga, särskilt vid planerad abort, är: får jag delta? “Jag gjorde ju beslutet själv, det var inte en spontan abort.” Jag brukar svara: visst har du rätt att sörja visst gäller Guds nåd också dig!

En abort är ett svårt och mycket motstridigt beslut. Ibland tänker jag att vi människor blivit lurade. Det sägs att var och en har rätt att besluta över sin egen kropp. Men i är det så? När graviditetstestet visar positivt och ultraljudet berättar att barnet har ett genfel. Livssituationen talar för att det här blir aldrig bra samtidigt som kroppen gör sig redo att ta emot ett nytt liv. Och ingen kan säga vad kvinnan ska göra det är hon som bestämmer. Och kanske ingen vet om att hon är gravid .

Och nu är det gjort och den lilla är i rondskålen. Barnmorskan kommer med den lilla vackert övertäckt av en vit pappersduk och en liten blomma. Ibland välsignar jag den lilla redan på avdelningen. Jag håller en avskedsandakt. Föräldrarna får hålla hen. Ofta får de ett fotavtryck med sig hem. Livmodern är tom och famnen är tom.

Tröst och kravlöst

En välsignelseakt kan trösta. Det brukar vara många föräldrar på plats i kapellet. Nån har med sig en liten blomma. En annan har kanske skrivit ett brev till den lilla. Man vill kanske be hen om förlåtelse för att hen inte fick leva här på jorden. Man kanske vill berätta hurudan familj hen skulle ha kommit till. Några är uppklädda i traditionella begravningskläder andra kommer direkt från jobbet och ska tillbaka dit efteråt.

Tillfället ger möjlighet till ett tyst kompisstöd. Där sitter många som är i liknande situation. Många som inte kan eller vill berätta om sin sorg. De bär på en nertystad sorg. Tillfället ger dem en plats att sörja samtidigt som de ser att dessa små behandlas med vördnad. De små får ett värdigt avslut.

Min uppgift är att sätta ord på sorgen och ge den utrymme. Jag ger lov åt dessa föräldrar att sörja sin situation kanske sitt beslut och förstås sina drömmar.

Min uppgift blir att sitta tillsammans med föräldrarna och söka svar på frågor, frågor som de inte vågat uttala högt eller som de inte ens vågat ställa. Tillsammans söker vi svar som kanske inte finns. De frågorna kan vara: Är jag förälder? Är Gud arg på mig nu? Kommer jag att orka leva vidare efter att jag gjort så här? Är det här ett straff? Kommer vi nånsin att få egna barn?

Jag brukar berätta för dem att jag tror på en Gud som vill oss människor väl, en Gud som inte straffar. Jag brukar också säga att du är själv den strängaste domaren i det här målet. Jag brukar också säga att man får sörja sina beslut, man får sörja sina drömmar.

Det händer att missfallet/aborten skett i ett så tidigt skede att det inte finns nåt att ta till vara, före vecka 12. Allting är mycket abstrakt. Då brukar jag erbjuda dem att ändå delta i den gemensamma välsignelsen. De kan kanske sätta nåt konkret med i lådan, kanske ett kort ett brev ett litet mjukisdjur. Så får också deras sorg utrymme.