Ekofastabloggen: Hälsningar från skrivaren av bloggserien

Välkommen till min del av Ekofastans blogg, en serie som sträcker sig genom fastans sju veckor.

Mitt namn är Claus Terlinden. Jag bor i Karis, är gift och har två vuxna barn. Jag jobbar på Kyrkans central för det svenska arbetet som omsorgspräst för Borgå stift. På min fritid gör jag gärna strövtåg i skogen, ensam eller tillsammans med scouterna.

Jag tycker mycket om kyrkoåret och det ”drama” (eller ska jag nu – i det här sammanhanget – kalla det ”vandring”?) som byggts kring påskens mysterium med askonsdag, fastan, heliga (eller stilla) veckan, påsk och sedan vidare mot Kristi himmelsfärd och pingst. Mina funderingar den här fastetiden strukturerar jag kring pilgrimens ledord. Dessutom låter jag dem leda mig ut i skogen.

Fastan

Målet med allt inom kyrkan och tron (och i ett vidare perspektiv: målet med allt!) är kärleken. Det gäller också fastan. Kärleken är inte bara målet. Kärleken är också vägen.

Fastan tjänar till att skärpa blicken och sinnen för var jag befinner mig på livets resa. Fastan ger redskap att komma närmare målet: kärleken. (Och kärleken är också vägen.)

Traditionellt har fastan handlat om att ta avstånd från sånt som är dåligt och skadligt för mitt och andras liv. Men fastan kan också ses som ett positivt element: jag (åter)upptäcker det som gör mig gott, som befriar, främjar och berikar mitt och andras liv. Det senare ska vara i mitt fokus den här gången när jag funderar kring vandringar i skogen.

Pilgrimsorden

Det har blivit populärt med pilgrimsvandringar. Stora och små. Till Santiago eller Nidaros, på retreater eller bara i skogsdungen bakom huset. Det kanske är bara graduella skillnader mellan stora vandringar och en promenad (eller en utfärd med något fordon).

Allt handlar om att vara ute (eller inne i naturen om man så vill), att röra på sig (ute och i sitt inre), att komma vidare med just de sätt som står till ens förfogande.

Våra hus och lägenheter må kännas bekvämare än en vinterblöt skog. Men vi är hemma i naturen lika mycket som ”hemma”. Kroppen minns det. Det är hälsosamt för människans många dimensioner (kropp, själ och ande, om man vill använda dessa traditionella ord) att vistas och ströva omkring i det stora hemmet. Därav vandringars vikt och kraft.

Pilgrimsorden har utvecklats för att fånga in någonting av den process som äger rum i vårt inre när vi är på vandring. Pilgrimsorden med tillhörande symbol är: 1) frihet (staven), 2) enkelhet (tältet), 3) tystnad (kappan), 4) bekymmerslöshet (hatten), 5) långsamhet (skorna), 6) andlighet (korset) 7) delande (ryggsäcken).

Skogen

Och varför skogen?

Mest för att jag trivs där.

Men det finns också något allmänmänskligt eller allmän-naturligt med skogen. Vi människor är ursprungligen hemma från savannen – och det öppna landskapet har därför en speciell plats i själen – allt från åkrar och ängar till parkernas gräsmattor och utsiktspunkter över vidsträckt landskap. På våra breddgrader är det skogen som är naturens grundtillstånd. Skogen har vi levt med, i och av i många generationer.

Skogen har djupa rötter i själens mull. Skogen är en mångfacetterad klangbotten för det inre livet. ”Som man ropar i skogen i får man svar” sägs det.

Skogen har många ansikten. Beroende på vad jag söker hittar jag. Skogen kan vara en ekonomisk tillgång, en naturresurs, ett naturvetenskapligt objekt, projekt, en kolsänka, ett gym eller så kan skogen vara en plats för själen. Alla dessa aspekter är sanna. De utesluter inte varandra. Ibland kan de stå i konflikt med varandra.

Skogen är inget paradis. Många former och tillstånd av skogar berättar kanske mera om oss människor och våra sneda drivkrafter än om något annat. Det finns skogar som mest gör en bara ledsen och uppgiven.

Jag ska här fundera kring skogen som en själens plats. En plats som omhägnar, lockar, inspirerar och bär (inte bara blåbär 😉) mina fötter, tankar, känslor och fördjupar mina vandringar.

Välkommen att följa med ett stycke på vandringen!

Claus