Måste jag tro på Gud för att låta döpa mitt barn?

”Vi är inte så troende i vår familj, men vi vill i alla fall att vårt barn skall bli döpt”. Den meningen uttalas i olika former i de flesta samtal jag för inför barndop, berättar prästen Monica Heikel-Nyberg.

Tron blir en egenskap bland andra, som vikt eller hörsel eller temperatur. Ofta ser jag för mig ett slags mätare för trosstyrka, ungefär som en gammaldags febertermometer.

Tack och lov är det ju inte så att tro går att väga eller mäta. Jag kan inte säga att jag har 38 grader tro, eller att min tro väger 10 kg. (Och också om jag på milligrammet kunde definiera min tro, är den en privatsak mellan Gud och mig).

Tro kan betyda att jag litar på att någonting kommer att hända också om jag inte kan se det, till exempel att krokusarna jag planterade i höstas kommer att blomma när snön smälter. För en del känns tron trygg och stadig, som ett handtag att hålla fast i. För andra är tron någonting som ibland känns självklart och ibland vagt och undanglidande. Gemensamt för alla är att tron handlar mera om en längtan än om en intellektuell kunskap.

En viskning från Gud

Gud behöver inte dopet för att älska en människa. För Honom är alla oändligt älskade, oavsett ursprung. Men Han har gett oss dopet som ett mysterium, en Guds egen hemlighet, därför att vi behöver erfarenheten och upplevelsen av dopets under att hålla i då livet blir motigt ibland.

Jag tänker mig att det som sker i dopet är att Gud, alltings Skapare, viskar ini det lilla barnets hjärta: “Du är viktig. Jag älskar dig, vad som än händer. Du kan alltid komma till mig”.

Då blir ju svaret på frågan om du behöver tro för att hämta ditt barn till dopet lätt att besvara: Din tro, eller din längtan efter att kunna tro, duger alldeles sådan som den är.

Både du och ditt barn är efterlängtade och älskade av Gud. I dopet ger du ditt barn möjligheten att växa upp i den trygga vetskapen om att vad som än händer lämnar Gud hen aldrig.