God nog för dopet

Går du i kyrkan varje söndag? Ber du? Faller du ner på knä vid din säng varje afton? Nynnar du på psalmer? Förlåter du? Ger du tionde? Är du en fattig och syndig människa? Känner du på riktigt hur fattig och syndig du är?

Är du kristen nog för att låta döpa ditt barn? Jag gör ganska lite av det uppräknade ovan. Om dopet är belöningen för en prestation jag utfört till Guds och församlingens belåtenhet förtjänar jag inte dopet.

Å andra sidan är själva poängen med dopet att inte förtjäna det.

Hur skulle jag någonsin kunna förtjäna evig tillhörighet, kärlek och existens? Det jag presterar räcker aldrig någonsin till. Istället för att se dopet som belöningen, är dopet gåvan jag tackar och tar emot.

Måste du tro på Gud för att låta döpa ditt barn?

Tja, då fastnar vi i igen. Vad är tro? Vad är tillräcklig tro? Och vem ska bedöma den? Inte prästen i alla fall. Ingen kommer någonsin att förhöra dig på budorden om du vill låta döpa ditt barn. Ingen kommer att förhöra dig på något alls.

Kyrkan är bra på det sättet, där förutsätts inga svar. Du är välkommen. Och ditt barn är välkommet. När som helst, som nyfödd eller lite äldre. Dopet är aldrig för sent. Allt det röriga då man blivit förälder: det saliga, det urtrötta, det förvirrade och tacksamma och livrädda. Allt får plats vid en dopfunt.

Aldrig är man väl så utsatt som då man är förälder. Det är därför dopet inte begär något.

Jag låter döpa mina barn för att jag inte vill vara ensam. Jag behöver Gud, jag behöver församlingen och jag behöver gemenskapen. Jag behöver så mycket utan kraft att ge tillbaka. Jag vill låta döpa mitt barn, någon mer analys behövs inte.

”Här är mitt barn” säger jag.

Och dopet säger ”Det är tillräckligt. Du behöver inte vara rädd.”

text: Karin Erlandsson