Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

Jag är sen. Som vanligt. Vårt fjärde lilla barn ska få sitt namn och döpas i kyrkan. För första gången döps vårt barn i Vasa. Min man är på jobbresa och jag tar för första gången dopsamtalet på egen hand. Så börjar Anna Bertills sin berättelse.

 Jag är lite skakig i kroppen. Milou föddes som det fjärde barnet. Hon var en liten överraskning och alla runt oss var inte så positiva till en till liten människa. För mig blir det extra viktigt att detta dop blir en hyllning till henne.

Jag rusar från bilen, det är halt och kallt. I början av december. Jag ska träffa den kvinna och präst som ska döpa Milou. Jag springer med skötväskan och den svarta barnvagnen de sista metrarna till församlingshemmet. Jag hittar inte hissen. Kallsvetten rinner och jackan klibbar fast – Milou gråter. Med andan i halsen och gråten någonstans mitt i bröstet så rusar jag in försenat till församlingen.

Prästen som möter mig heter Camilla, Hon ser så ung och så snäll ut tycker jag så här i smyg. Hon tar med mig in i ett rum där Milou sätter in ett illvrål, hon är våt och hungrig. “Byt på babyn här och mata henne, självklart”, säger hon. Det är jag inte van vid. Jag sätter mig på alla fyra på golvet och byter på en ilsken liten själ. Gråten trycker ännu i bröstet. Hur ska jag få sagt att dopet är på många sätt en symbolisk handling för mig – också för Milous liv? Prästen tittar på mig och frågar hur jag mår.

Allt forsar ur mig

Och då kommer det. Allt forsar ur mig: Längtan, det dåliga samvetet och min önskan om att Milous dop ska bli ett extra välkomnande och också symboliskt. Hon klappar om mig, häller upp vatten och ser till att jag snyter mig. Hon nickar och ser rakt igenom mig. Jag har öppnat allt det här för en främmande människa men ändå inte. Precis som en hand från någon där ovan. Jag får ta med mig ett foto på min pappa som inte lever längre. Jag berättar om de fina faddrarna, syskonen som älskar Milou och mormor som öppnar famnen för oss alla.

Milou Dagny Madicken får sitt namn. Dagny efter en älskad dagmamma som blev min extra farmor eller mormor, en äkta och innerlig människa. Milou efter ett IT-system på BB (som jag noterade sekunderna innan hon kom) och Madicken efter Astrid Lindgrens saga, Madicken som är så snäll och så busig – allt i ett.

Så blir det just den lördagen i december. Jag bär in Milou i kyrkan. Så stiger Camilla ut iklädd den vita kåpan. Sonja Aldens låt “Välkommen hem” sjungs av Elias Berglund. Jag möter Camillas blick och vi vet båda två. Som vår lilla hemlighet. Allt under dopet har symbolvärde. Inte utsagt men mellan raderna. Hon hyllar Milou och mitt hjärta lugnar sig. Såren läks. Och Milou blir en del av något större.

Den där eftermiddagen, det där samtalet, innebar det finaste dop jag och vi kunnat drömma om.