Äkta vara – att vara äkta

Jag körde hem efter en minnesstund med tre ord ringande i mina öron. "Hon var äkta." Så beskrevs en dam som gått bort gammal, nöjd och mätt på livet. Och jag tänkte att det måste väl ändå vara det finaste och bästa minnet man kan lämna efter sig. En doft av äkthet.

Hur ser en äkta människa ut? Vilka egenskaper gömmer sig bakom det ordet? Hon var hjärtlig, utan tvekan varm. Hon var gästvänlig och generös – det skulle ätas och doppas hos henne som på Emils “Tabberas-kalas”. Hon var genuint intresserad av människorna runtomkring sig, hur de mådde och hade det sådär i största allmänhet. Hon hade förmåga att stanna upp. Hon kunde gråta hjärtligt med den som grät och skratta hjärtligt med den som var glad.  Ingenting var för svårt eller farligt att föra till tals – hon delade också med sig av sina egna bekymmer.  

Vad mera kan en äkta människa tänkas vara? Hon kan vara innerligt arg och säga ”nej” och ”stopp”. Hon kan skydda sina egna gränser och vet sina begränsningar. Hon kan göra bort sig, skratta åt sig själv ibland. Vara ödmjuk inför den mänskliga faktorn. En äkta människa har en profil, man vet var man har henne. Ilska är också en bra känsla som en äkta människa kan hantera. Det är vad jag tror mig ha sett i ordet ”äkta”. Elakhet är något annat och det kanske vi tar en annan gång. 

Ordet snäll väcker känslor

För ordet ”snäll” har jag småningom utvecklat en allergi. Eller snarare för innehållet som ordet ”snäll” med tiden fått. Det har smugit in en hel del märkliga kryddor i snällhetens namn. Tänk om det är så, att för att räknas som en snäll människa skall man försöka vara alla till lags. Den snälla människan är alltid glad och har inga bekymmer. Hon ska tycka att alla har lika rätt eller lika fel. Hon vill inte så mycket, inget för egen del åtminstone. Hon ställer alltid upp om hon orkar eller inte. Man kan inte hjälpa en snäll människa för hon behöver ingen hjälp, det är hon som hjälper. En snäll människa kan inte, eller får inte bli arg. Vad skulle hända då? Jo, hon skulle glömma bort att vara snäll och bli äkta.. 

Hur känns det att umgås med en så kallad snäll människa? Hon är svår att greppa, hon saknar handtag. Hon syns inte, hörs inte, hon är luktlös. Hennes snällhet får andra att känna sig osäkra, sämre, orkeslösa, elaka, hjälplösa. Eftersom hon alltid ställer upp blir andra i tacksamhetsskuld som de aldrig får kompenserat. De får dåligt samvete när de ser hur trött hon är men ändå inte tillåter sig vila – hon ställer upp och ställer upp. 

 ”Finns det några snälla barn här?” frågar tomten. Vilken dum fråga. Barn är äkta, ärliga – de är inte snälla i den mening jag ovan beskrev. De är spontant glada, arga och ledsna så länge som de tillåts vara barn och så länge deras äkthet inte socialiserats bort. Barn gråter inte för att vara elaka, de gråter för att de behöver något. Ungdomar är inte utagerande för att vara elaka utan för att de kanske saknar någonting.  

Det äkta smittar av sig. Om man då väljer att kalla det äkthet eller snällhet får var och en välja själv. Huvudsaken är att vi vet vad vi menar med ordet ”snäll”.  Så att den som vill bli ihågkommen som ”snäll” är snäll på ett äkta sätt och den som vill bli ihågkommen som ”äkta” är äkta på ett snällt sätt.