Gemensam påskhälsning från ärkebiskoparna för lutherska och ortodoxa kyrkan: Nu behöver samhället mod att möta sina smärtpunkter

Ärkebiskopen för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Tapio Luoma och ärkebiskopen för Ortodoxa kyrkan i Finland Elia lyfter i en gemensam påskhälsning fram sin oro över de ekonomiska nedskärningar som drabbar människor som redan befinner sig i en utsatt situation. Speciellt bekymrade är ärkebiskoparna över hur snabbt fattigdomen ökar bland barnfamiljer.

Ärkebiskoparnas påskhälsning i sin helhet:

Den uppståndne Kristus kallar oss att agera för våra medmänniskors bästa

Ärkebiskop Tapio Luomas och ärkebiskop Elias påskhälsning

Påskens budskap om hopp möter oss i en värld där osäkerheten och hopplösheten ökar. Den långa perioden av stabilitet och förutsägbarhet tycks vara förbi. Den globala pandemin och de krig som har drabbat Europa och dess närområden har också medfört hot mot vår egen säkerhet. Den avtalsbaserade världsordningen håller på att falla sönder och världen står på tröskeln till ett handelskrig. Den förändrade världssituationen har ytterligare underblåst de problem som många människor brottas med i sitt eget liv.

I det finländska samhället har det funnits en gemensam vilja att stötta de utsatta. De allt knappare ekonomiska resurserna har lett till nedskärningar, som drabbar dem som redan är i en utsatt situation.

Vi anser att den snabbt ökande barnfattigdomen är särskilt oroväckande. Fattigdom gör föräldraskapet svårare, och det blir också svårare att göra val som främjar barnens välbefinnande. Hopplösheten ökar, vilket också syns i en vacklande psykisk hälsa bland unga. Upp till en femtedel av de unga i Finland lider av depressionssymtom. De ungas förtroende för andra människor och samhällets institutioner har också försämrats.

Ett fungerande och tryggt samhälle bygger på förtroende, och för att stärka förtroendet måste vi stötta de unga och deras familjer. Var och en har rätt till en trygg, hälsofrämjande miljö och tillräckliga social- och hälsotjänster. Vad säger det om värdena i vårt samhälle då vi genom våra val gör det möjligt för fattigdom, otrygga hem och utsatthet att gå i arv?

Kärnan i den kristna människosynen är att människan är Guds avbild. Människan är skapad till Guds avbild och är oändligt värdefull. Detta är en obestridlig sanning. Som kristna är vi kallade att ta hand om varje människa, särskilt den som behöver hjälp, oavsett vem hen är och varifrån hen kommer.

Det är svårt att möta problem. Våra svårigheter påminner oss om Kristi kamp i Getsemane trädgård. Samtidigt som vi kanske vet vad som är rätt, upplever vi en djup andlig och kollektiv kraftlöshet. Det är svårt för oss att gå den väg som Gud har avsett, från hopplöshet och lidande till befrielse och liv.

Men vi kan ändå inte bli stillastående inför lidandet. Vi måste fråga oss hur vi som individer, kyrkor och samhälle i stort kan motarbeta hopplöshet och hjälpa dem som lider. Varje människa måste bli sedd och mött. Här finns fröet till hopp, men fröet måste få gro och växa med gärningar.

Påskens budskap börjar inte med segerns glädje, utan vi går till uppståndelsens fest via Kristi mänskliga lidande. I denna resas mitt vibrerar hoppet om att lidandet och döden inte har det sista ordet. Kristus, som uthärdade lidandet och för evigt har brutit dödens makt, kallar oss att älska varandra gränslöst och att hos varje människa vi möter se hennes omistliga värde, som Guds avbild.

Utifrån detta måste vi finna modet att möta smärtpunkterna i vårt samhälle. Först därefter kan vi på ett trovärdigt sätt tala om hoppet och det nya livets möjligheter.

Kristus är uppstånden från de döda. Med döden övervann han döden, och åt dem som är i gravarna gav han liv.

—–