Trosbekännelser

Den kristna tron är en gåva från Gud. Trosbekännelsen säger i korthet vad Gud erbjuder oss. Trosbekännelsen är också ett skydd för tron och mänskans ibland klåfingriga försök att få tron att passa egna intressen eller åsikter. Genom trosbekännelsen lovar vi Gud för den han är. Vi visar att vi vill gemenskap med Gud och hans kyrka. Trosbekännelsen har en given plats i gudstjänsten.

Vi har i Evangelisk-lutherska kyrkan tre trosbekännelser. De härstammar från fornkyrkan vilket betyder att de är ekumeniska eller allmänkyrkliga. Trosbekännelserna mejslades fram under de inomkyrkliga stridigheterna i den tidiga kyrkan. Striderna handlade bl.a. om Jesus person och relationen till Gud.

Den Apostoliska trosbekännelsen är den äldsta av dessa trosbekännelser och den använder vi oftast i gudstjänsten. Ursprungligen möter vi den i formen av en kort dopbekännelse till treenig Gud i samband med dopkandidaternas förberedelse för dopet. Den bygger på orden i Matteus evangeliet: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” (Matt 28:19)

Den Nicenska trosbekännelsen använder vi också i våra gudstjänster. Den fick sin utformning vid de ekumeniska kyrkomötena i Nicea (år 325) och Konstantinopel (år 381).

Den Athanasianska trosbekännelsen är den tredje av fornkyrkans ekumeniska trosbekännelser. Den är den längsta och minst kända av de tre. Den brukas inte i gudstjänsten.

Trosbekännelsen på finlandssvenskt teckenspråk

YouTube-video