Hon syr änglaklänningar

Änglaklänningar till änglabarn. En gåva från en brud till en mamma och pappa som förlorat sitt barn. Och som mellanhand en kvinna som ger av sin tid och syr om brud­klänningar till små begravningskläder.

Text: Johanna Backholm Foton: Camilla Andersson och Johanna Backholm
Artikeln publicerad första gången i Vasa svenska församlings medlemstidning

I ett rum på övre våningen i det vita 50-talshuset i Vasa har Raija Skjäl ett arbetsrum där hon mäter, klipper, nålar och syr. Oftast blir det änglaklänningar till änglabarn. Änglabarn är barn som dör i samband med förloss­ningen, under graviditeten eller innan de kommit hem från sjukhuset.

– Det är en annan känsla att sy kläder till ett dött barn än till levande människor. Stämningen är annorlunda, säger Raija.

Raija syr på känsla. Ibland kan hon sy flera klänningar på raken, och ibland måste hon ta paus och kanske lägga undan ängladräkten flera dagar innan hon återkommer till den. – Efterhand har det blivit lättare att sy änglaklänningar. Man vänjer sig och jag vet att klänningen kan ge lite tröst till föräldrarna.

Använder gamla brudklänningar

Änglaklänningarna syr hon för det mesta av använda brudklänningar. Raija tog emot den första brudklän­ningen för ändamålet våren 2016, efter det har hon fått 33 brudklänningar till. Hittills har hon sytt ungefär 70 änglaklänningar. Av dessa har åtta skick­ats till Sverige när verksamheten påbörjades där och det fanns för lite ängladräkter.

Raija syr inte änglaklänningarna enligt någon viss ordning eller system. Hon kan sy en klänning av en tygbit från en brudklänning och återkomma till brudklänningen flera år senare.

– Jag funderar och planerar. Ingen av klänningarna är den andra lik.

– Jag brukar sy en som liknar brudklänningen, men se­dan kan de övriga få helt olika utseende. Och jag kombin­erar också tyger från olika brudklänningar.

När Raija tar emot en brudklänning skriver hon upp givarens namn i ett häfte. Första åtgärden med brudklän­ningen är att sprätta bort alla plastbitar, hårda delar och styvt undertyg. Sedan tvättar Raija klänningen om den inte är nytvättad när hon får den. Tvätten sker alltid på sommaren, eftersom det är enda möjligheten för henne att torka klänningarna. Och det sker utomhus.

– Mina grannar vet att jag syr änglaklänningar och tur är det för ibland kan jag ha hela byksträcket fullt med brudklänningar, småskrattar Raija.

När klänningen är torr fäster Raija en lapp med gi­varens namn på den. På så sätt har hon hela tiden koll på vilket klänningstyg hon syr av. Givaren får alltid ett foto av en änglaklänning som tillverkats av brudklänningen. Men det gäller att ha tålamod, ibland kan det ta flera år innan bilden kommer.

– Jag syr inte i den ordning jag tar emot klänningarna, ordningen beror på hurdan inspiration jag har.

Naturlig att sy änglaklänningar

Raija har donerat hantverk till Vasa centralsjukhus prematuravdelning i åtta år redan. När hon fick syn på ett inlägg i Facebook där brudklänningar och sömmerskor söktes nappade hon på idén att sy änglaklänningar.

– För mig var det naturligt att börja sy änglaklänning­ar eftersom jag redan under flera år stickat babymössor, sockor och filtar till prematuravdelningen, säger Raija.

Hon poängterar att hon inte är sömmerska men tycker om att handarbeta. Att sy änglaklänningar är en hobby hon gör på fritiden. Och arbetet är ideellt, hon får ingen ersättning. Tvärtom betalar hon själv allt material hon inte får som gåva såsom band, spets och knappar samt post­kostnaderna.

Just nu syr Raija änglaklänningar till Vasa centralsjukhus, Seinäjoki centralsjukhus och Mellersta Österbottens sjukhus i Karleby. Hon funderar också på att utvid­ga sitt ansvarsområde. När hon började sy änglaklänningar behövdes ett grundlager till varje sjukhus, numera skickar hon ungefär åtta klänningar per år till varje sjukhus.

Syr och stickar också annat till prematuravdelningen

I paketet som ges till sjukhuset ingår utöver änglaklänningen också stickade sockor, en stickad mössa, en stickad sorgefilt samt ett handgjort kort.

– Jag önskar att änglaklänningarna inte skulle komma till användning. Men när det behövs så vill jag att klännin­gen skall vara välgjord, vacker och hållbar.

Klänningarna görs i fyra olika storle­kar: s, m, l och xl. Raija syr dessutom fickor till de allra minsta. Det är en tygbit med en ficka som fostret eller prematuren viras in i om föräldrarna vill se det. Insidan är av mjukt tyg som Raija har tvättat många gånger för att det ska vara mjukt. Det är ofta dekore­rat med spets och har band som man kan knyta ihop knytet med.

– Babyn är ju så liten och jag vill att det ska vara mjukt mot kroppen fast hen är död och inte känner något längre.

Människorna som donerar brud­klänningar har ofta själv haft en änglababy eller känner någon som har råkat ut för detta. Många säger att det är viktigt för dem att brudklänningen kan återanvändas för detta ändamål.

– Varje brudklänning har sin egna historia och jag tänker ofta på berät­telserna när jag syr änglaklänningar av dem, säger Raija.

Raija Skälj är inte ensam, det finns ett nätverk med kontaktpersoner som bidrar till hjälpverksamheten som innefattar mer än änglaklänningar. Det finns människor som stickar sockor och sorgefiltar, gör kort och samtalar ihop materialet.

Änglaklänningar

• Begravningskläder för prematurer som inte överlevt eller barn som dött i samband med förlossningen.
• Av en brudklänning kan det bli 8–20 änglaklänningar beroende på brudklänningens storlek.
• I Finland har man sytt ängladräkt sedan 2016
• Rörelsen grundades i Finland av Maria Perätalo som själv har ett änglabarn.
• Det finns cirka 20 frivilliga sömmerskor i Finland.
• Brudklänningar kan doneras direkt till sömmerskorna.
• Kontakt med sömmerskorna fås via Facebookgruppen “Enkelipukuja ja muita ompeluksia”

Detta behövs:

• Brudklänningar.
• Spetsar och vackra band.
• Mjuka tyger.
• Mjukt garn till sockor och mössor.
• Allt med dekorativa inslag kan återanvändas såsom gamla lakan med spets på och strumpeband.
• Stadiga lakan (till prematurfickorna).
• Barnklädhängare.