När döden skrämmer

Inför döden är människan oundvikligen liten och hjälplös. Vi har inga ord, och ord är sällan till någon tröst. Vi kan finnas där för varandra med vanliga, vardagliga handlingar.

Under förra våren kunde jag på många sätt ana att döden närmade sig för en människa som stod mig nära, även om vi aldrig pratade särskilt mycket om döden. När jag lämnade sjukhuset kände jag ofta att jag bara ville springa i väg, och en gång gjorde jag det också. Jag sprang ifrån döden, skakade av mig den, vädrade bort doften som tycktes sväva runt mig.

Det var äkta dödsrädsla – det förstår jag nu. Närheten till en närstående människas död blev något ångestfyllt och väckte min egen rädsla för döden.

Rädslan för att vårt liv ska ta slut kan vara skrämmande på många plan. Rädslan för döden är universell men den tar sig säkert lite olika uttryck för var och en av oss. Det kan vara klokt att försöka reda ut vad det är som skrämmer oss.

Är jag rädd för själva dödsögonblicket, till exempel för att döden ska komma plötsligt? Kanske är jag rädd för ensamheten, lidandet eller skräcken vid dödsögonblicket? Är jag rädd för vad som händer efter döden – för det som livet efter döden är, eller inte är? Är jag kanske rädd för vad som ska hända före jag dör, såsom smärtan som följer med en eventuell sjukdom eller olycka?

Att skriva ett vårdtestamente och berätta om sina önskemål kan vara en motvikt mot rädslan inför döden. Att dela sina rädslor med någon annan kan också hjälpa lite. Men ofta låter vi bli att prata. Till och med vid dödsbädden händer det att vi sitter tillsammans och låtsas att det fortfarande finns hopp.

Det är sorgligt att vi ofta funderar på allt det här på egen hand när döden ändå är en oundviklig del av varje människas liv. Tänk om vi skulle försöka bryta tabut kring döden? Då kunde vi lindra ensamheten och rädslan.

En människas förhållande till döden förändras oundvikligen under livets gång. En äldre människa tänker på döden på ett annat sätt och oftare än en ung person. Frågar vi någonsin äldre eller dödssjuka människor om deras tankar och känslor? Frågar vi dem vilka rädslor de har kring döden? Eller lämnar vi dem ensamma med sina känslor, för rädda för att alls ta upp ämnet, för att möta känslorna och för att överhuvudtaget tänka på döden?

Tänk om jag förlorar min älskade

Döden är inget vi gärna tänker på eftersom den påminner oss om hur oerhört sårbart människolivet är. Vi människor är ofattbart sköra och även ett långt liv är trots allt ganska kort.

Förutom vår egen död är vi rädda för att förlora någon som står oss nära. När en anhörig inte hörs av och telefonen ringer och ringer utan svar eller när någon nära oss blir allvarligt sjuk är det många skräckscenarion som spelas upp.

Rädslan säger något om vår kärlek. Ibland är det smärtsamt att älska och bry sig om någon. Kärleken mellan människor har alltid en baksida: rädslan för att förlora och sorgen när vi förlorat. Det finns inga nära relationer som inte drabbas av smärta och sorg.

Det är viktigt att också kunna prata om sorgens många ansikten. Få relationer är helt okomplicerade och enbart kärleksfulla. Därför är sorgen vid ett dödsfall inte heller alltid bara sorg över förlusten och saknad efter den som dött. Döden sätter inte bara punkt för livet utan också för hoppet om förändring i relationen och för drömmen om förnyad samhörighet.

Sorgen över förlusten blandas med allt det andra. Sorg över hur livet tillsammans blev. Sorg över vad det gemensamma livet aldrig blev. Sorg över det som nu aldrig kan bli. Sorg över ouppfyllda önskningar och behov, sagda och osagda ord, det gjorda och det som blev ogjort. Allt det här är verklig sorg.

Det är viktigt att se på det med blida ögon: det som är sant får vara sant. Det är tillåtet att sörja. Det är också viktigt att lyssna varsamt på sin egen ånger, skuld och besvikelse. Vid behov är det bra att prata med någon om de här tankarna. Jag tror att vi också med den döda kan reda ut saker för vår egen del och lämna en värme och frid över relationen.

Ändå är det klokt att försöka reda ut saker när vi fortfarande lever. Nu, medan vi ännu är här.

Lämna inte den sörjande ensam

En skrämmande sida av döden är att den kan fånga de som sörjer i en slags sorgebubbla. Efterlevande berättar ibland att andra kommer ihåg dem fram till begravningen men sedan följer tystnad, tomhet och ensamhet.

En del sörjande känner sig övergivna av sin omgivning. Inte ens tidigare nära vänner hör längre av sig och bjuder in dem. Folk kan säga att vi rings sedan när du kommit över sorgen – och lämnar sedan den sörjande ensam med sin sorg. Någon kanske till och med byter sida av gatan när de möter den som har sorg.

Det är förståeligt att känna sig hjälplös inför andras sorg. En annan människas djupa sorg gör oss obekväma eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska kunna trösta.

Kanske trösten helt enkelt kan få vara att inte försvinna från den sörjande människans sida. Att möta henne på gatan utan att byta sida, att se henne i ögonen. Skicka ett meddelande. Fråga “hur går det?”. Erbjud sällskap och hjälp med matlagning, städning, på en kvällspromenad. Bjud in till dig eller gå själv på besök och ta med något att bjuda på. Tjata inte och ställ inte för många frågor men försöka påminna med din närvaro: Jag är här, du är inte ensam.

Inför döden är människan oundvikligen liten och hjälplös. Vi har inga ord, och ord är sällan till någon tröst. Vi kan finnas där för varandra med vanliga, vardagliga handlingar.

I Finland har vi etablerat en kultur av att klara sig på egen hand. Ingen ska behöva klara sig ensam, varken i livet eller i döden. Även inför den sorg och rädsla som hör till döden orkar vi lite bättre tillsammans.

Text: Heli Pruuki, teologie doktor, psykoterapeut
Artikeln är översatt från finska.

Alla helgons dag firas i år lördagen den 2 november. I kyrkor och på begravningsplatser hålls andaktsstunder till minne av dem som lämnat oss.