Alla artiklar

15.5.2024

Elina Pekkarinen: Fadderskap är en hedersuppgift

Kvinna med långt blont hår och blå jeansjacka står framför en går betongvägg och ler mot kameran.

– Jag önskar att jag kunde vara fadder till fler barn, säger Elina Pekkarinen. Barnombudsmannen talar milt och empatiskt om de minsta i familjen, men varje gång deras välbefinnande äventyras avslöjas hon som en eldsjäl och tuff försvarare av barnens rättigheter.

Elva vykort. En sådan sats skickar barnombudsmannen Elina Pekkarinen alltid ut i världen i sin roll som fadder, mamma, mormor och moster. Hon kommer ihåg de viktigaste barnen i sitt liv på de årsdagarna, och hon försöker träffa var och en av dem åtminstone en gång om året för att göra något trevligt tillsammans.

– Det är alltid bättre ju mer regelbunden kontakten är. Det viktigaste är att barnet får en upplevelse av att den vuxna bryr sig och är intresserad. Det kräver inte nödvändigtvis en väldigt aktiv kontakt.

Om det i en familj finns behov av stöd bör kontakten vara tätare, men det väsentliga är att allt sker på ett sätt och i en takt som är naturlig för barn och föräldrar.

– Men vi kan inte som kompisvuxna trampa in på föräldrarnas ansvarsområde.

Elina Pekkarinen ser det som nyttigt för alla barn att förutom föräldrarna ha pålitliga vuxna som följer med i deras liv.

– En trygg vuxen lyssnar och kan anpassa sig till barnets livssituation och utvecklingsnivå. Hen vinner tillit genom att vara villig att lyssna till barnet och barnets nuvarande behov.

Barnombudsmannen berättar att i en undersökning som riktades till 6–7-åringar betonade barnen att de längtar efter vuxna som erbjuder tröst och hjälp och som är beredda att lyssna.

– Redan ett litet barn inser att det är i behov av trygghet. Barnet behöver veta att det kan få trygghet, hjälp, förståelse och också ömhet av en vuxen vid behov. Det är så fint att också lagstiftningen talar om den ömhet som barn behöver!

En trygg vuxen i bakgrunden

Fadderuppdraget är en bra och naturlig möjlighet för en vuxen person i familjens närhet att vara delaktig i barnets uppväxt. Även om barnet inte så ofta aktivt vänder sig till sin fadder och även om faddern inte gör någon särskild insats för att stötta barnet, är det ändå viktigt för barnet att veta att det finns en sådan trygg vuxen i bakgrunden.

Elina Pekkarinen är ”sylikummi” för tre barn som är döpta i kyrkan, och hon har också två fadderbarn som hade namngivningsfester.

Hennes relation till två av fadderbarnen är mycket aktiv. Hon var till och med när den yngsta föddes. På grund av relationer som brutits förlorade Elina tyvärr ett av sina fadderbarn, vars familj försvann från hennes liv.

– Jag försöker hålla kontakt med fadderbarnen, men det beror naturligtvis också på familjernas situation hur mycket min närvaro behövs.

– Fadderskapet är en mycket värdefull hedersuppgift. Jag önskar att jag skulle få vara fadder till fler barn. Som moster är jag nära engagerad i så många av mina systrars barns liv att min fadderpotential kanske har glömts bort, säger Pekkarinen med ett leende.

Hon är känd som en sakkunnig som vid behov tar tydlig ställning. Barnombudsmannen försvarar i sitt arbete och i offentligheten barnens rättigheter in i det sista, om de så råkat födas i terroristlägret Al-Hol, i usla barnskyddsförhållandena i Finland eller i helt vanliga familjer som drabbas av samhälleliga beslut som försvårar barnens välbefinnande.

Men när Elina talar om barnen själva är hon en mycket varm, ljus och vis, trygg vuxen.

Det är viktigt att berömma

Enligt nuvarande måttstock var Elina Pekkarinen ung när hon fick sitt första barn ung, lite över tjugo år. Hon har tre barn och ett tvåårigt barnbarn, som hon tycker det är särskilt härligt och givande att sköta om.

– Jag säger alltid till Ada att hon är bäst i världen!

I sin roll som fadder och moster har Elina Pekkarinen inte egentligen försökt vägleda eller ge råd till barnen, om inte hennes egen åsikt har tillfrågats.

– Men jag har försökt berömma dem mycket, det är viktigt!

Som fadder har den kristna fostran hon gett skett, på vanligt finländskt vi, med låg profil.

Pekkarinen anser ändå att det andliga stödet och fostran är en viktig dimension.

– I en instabil och osäker värld är det bra för barn och unga att åtminstone få någon slags uppfattning om att det finns något hållbart och bestående som man alltid kan lita på.

Skapa tro på framtiden

Den samhälleliga oron hos barn och unga förändras beroende på vilka problem som ligger på ytan, säger barnombudsmannen. Just nu har miljöångesten överskuggats något av andra globala politiska händelser. Rädslan för krig, den allmänna osäkerheten och den ekonomiska osäkerhet som många föräldrar känner av ökar.

– Barnen har en känsla av att tidigare generationer har rört till saker och ting och lämnat arbetet med att reda upp allt åt dem. Vuxna borde förmedla tanken att vi kan lösa och lindra de problem som vi har skapat. Det skulle helt säkert minska ångest bland barn och ungdomar.

Barnens framtidstro bör stärkas, och i den uppgiften kan faddrar och andra trygga vuxna tillsammans med föräldrarna, eller som stöd vid sidan av, bidra åtminstone i liten utsträckning. Den samhälleliga debatten låter ofta ganska tröstlös. Därför bör man med barn och unga tala mer om historia och mänsklighetens längre perspektiv, föreslår Elina Pekkarinen.

– Att vara människa på den här planeten är en riktig framgångssaga om vi tänker på hur vi har kunnat skapa alla slags fantastiska saker, välstånd och framsteg i den här världen.

– Vi kan säkert också nu hitta ingredienser för att stärka framtidstron och tilliten till framtiden.

Fyll värdevakuumet med gott

Ur kyrkans och kristendomens långa historia har man traditionellt inhämtat material för att bygga upp framtidstron. Där finns fortfarande tro, hopp och kärlek, även om kristendomen inte är trendig i vår kultur just nu.

I dag är vuxna ofta rädda för att tala om religion med barn och för att ge kristen fostran, även om de har själva har en, mer eller mindre stark, övertygelse. Föräldrar och faddrar funderar ofta på ifall barn borde få växa upp utan att lära eller ”pracka på” dem någon särskild åskådning. På så sätt kan barnen när de blir äldre själva välja vad de tror på och vilken religiös tradition de vill bekänna sig till. Eller om de alls tror och bekänner sig till något.

Elina Pekkarinen är inte förtjust i det här tänkesättet, även om hon medger att hon själv varit mycket försiktig med att behandla andliga frågor som fadder och uppfostrare.

– Vi har ett visst värde- och tankevakuum i samhället som det är viktigt att fylla med något gott. Vi glömmer bort många kardinaldygder, hållbara värderingar som mänsklighetens och samhällets historia bygger på.

Fostrare behöver mer stöd för att dela med sig av viktiga värderingar till kommande generationer. Kyrkan skulle kunna ge tydligare svar på svåra frågor och lära ut de dygder som många föräldrar, faddrar och andra vuxna som står barnet nära skulle vilja förmedla.

Hur kan vi då tala med barn om dessa dygder och den andliga och etiska livsvisdom som kristendomen för med sig?

– Barn är själva de bästa frågeställarna, om de ges tillfälle till det. Ja, i den kristna traditionen hittar vi svar på dessa fundamentala, grundläggande frågor om oss själva och om ett gott liv.

En kulturkristen som längtar efter ord av hopp

Barnombudsmannen har under de senaste åren riktat en “stark vädjan” till kristna samfund. Den utgår från perspektivet andligt stöd för barn.

– Under coronatiden skrev jag till ärkebiskop Tapio Luoma att kyrkan nu, om någonsin, skulle ha en ypperlig chans att skapa en atmosfär av hopp genom sitt teologiska budskap. Barn och ungdomar behöver hopp.

Elina Pekkarinen påpekar att de unga nyligen var föremål för insamlingen Gemensamt Ansvar, men att det kändes som om man i kampanjen i fråga inte talade om de saker som skulle kunna göra intryck på människor just i den här tiden: döden, livet efter döden, evigt liv och det grundläggande andliga livet överhuvudtaget.

– Kyrkan kanske är rädd för att skrämma iväg människor genom att tala om dessa teman, men jag tror att ganska många av oss grubblar på dem. Människor söker svar på olika platser, ofta utanför kyrkan.

– Döden, rädslan och osäkerheten kommer närmare oss än på länge. Nog är det förvånande att en kulturkristen som jag hellre talar om evigt liv än vad utbildade teologer gör!

Vetenskapen förklarar inte allt

Det finns mycket i mänskligheten och skapelsen som vi inte kan förklara, medger Pekkarinen, som tidigare varit professor i socialt arbete vid Åbo universitet.

Doktorn i statsvetenskap säger att hon representerar den kritiska realismen i vetenskapsfilosofin, som också tillämpas i socialt arbete. Enligt den kan verkligheten inte uppfattas fullständigt som sådan, men vetenskapen som korrigerar sig själv och ständigt utvecklas strävar efter att få mer exakt information om verkligheten.

– Inom vetenskapen erkänns att det finns många saker som vi ännu inte vet. Det finns en sanning som man inte nödvändigtvis kan komma åt. Det finns mycket som vi inte kan förklara med hjälp av sinnen och tekniken.

När man inser det här öppnar sig ett fönster mot andra sätt att förklara verkligheten, till exempel religion.

– Det är viktigt att dessa fönster öppnas av någon som strävar efter det goda. Det finns en stor marknad för konspirationsteorier och dystopier. De försöker fylla dessa fönster med desinformation och felaktig information, om inte de institutioner som söker det goda fullföljer sitt uppdrag.

Elina Pekkarinen växte upp i en akademikerfamilj i Helsingfors där religionen inte var särskilt närvarande, men inte heller förbjuden. Som ung var hon hjälpledare och deltog aktivt i församlingens ungdomsverksamhet.

Elinas kristna identitet är “ganska stark”.

– I mitt liv har den gett svar. Jag har fått andlig tröst och stöd, särskilt i svåra situationer. Kanske är jag en kriskristen som vänder mig till de djupaste frågorna när saker och ting är svåra.

Det är också då som hennes böneliv aktiveras, det som fadderbarnen får del av det även vid andra tillfällen.

Text: Janne Villa
Foto: Hanna-Kaisa Hämäläinen
Artikeln är översatt från finska.

Är du fadder?

Tänk vilket förtroende.

Läs mer om fadderskap
Tillbaka till toppen