Mia Anderssén-Löf: “Kyrkans hjärta slår för människan – och det är radikalt”

När stiftsdekan Mia Anderssén-Löf kom till tro i tonåren färgade hon håret svart. Hon hade svårt med påklistrad fromhet, både i kyrkan och annanstans.

text: Hanna Klingenberg

– Det blev frän musik och kolsvart nagellack, minns Mia, som själv hade lockats av Jesus radikalitet.

– Jesus var revolutionär. Han utmanade sin samtid och lyfte människors blick, ifrågasatte strukturer och upprättade utsatta människors värde trots att det var svårt för folk att acceptera.

Själv hade hon svårt att tolerera ytlighet. I kyrkan upplevde hon att man gömde sig bakom klichéer samtidigt som man inte klarade av att möta verkligheten, till exempel när en människa hade det svårt.

På vissa punkter blev hon rentav fundamentalistisk i sin bibeltolkning, som då det gällde nattvarden. Jesus hade sagt att nattvarden skulle firas till minne av honom och då tyckte Mia att rött vin inte hörde hemma någon annanstans än vid nattvardsbordet – det var ju Jesu blod.

– Där har nog mitt synfält vidgats lite med åren, men det berättar ändå något om min längtan.

Det mest radikala inom kyrkan sker i tysthet

Senare i arbetet som präst insåg Mia Anderssén-Löf att något av det mest radikala med kyrkan är det som görs för den lilla människan, oftast i tysthet.

– Kyrkan har samtalet, bikthemligheten, kyrkoasylen, diakoniarbetet – och så klockringningarna som ju i och för sig är riktigt högljudda.

Hon minns hur det kändes när långt över hundra församlingar beslöt att ringa i kyrkklockorna på fredens dag år 2016 då kriget pågick i Aleppo, för att protestera mot det omänskliga som pågick där och för att påminna om människors rätt att vara trygga och fria.

– Det var en fascinerande reaktion från kyrkans ryggrad och det berörde mig då det var så kraftfullt och spontant, men samtidigt förtvivlat – för hur hjälper det Aleppo att vi ringer i kyrkklockorna här?

– Fast då Lejonen vann guld år 2019 ringdes det också i kyrkklockorna och om kyrkan kan vara ett språk för finländarna med hjälp av sina redskap är det naturligt att det språket används i både glädje och nöd. År 2016 var det tårar, år 2019 var det guld.

Diakonin gör inte heller mycket väsen av sig

Enligt Mia kan kyrkan höja rösten på ett kraftfullt sätt, men eftersom kyrkan är en medkraft mera än en motkraft i vårt samhälle så uppfattas det inte alltid så radikalt som det faktiskt är.

Diakonin gör inte mycket väsen av sig även om den hjälper stora mängder människor varje dag. Det är till och med lagstadgat att varje församling ska ha minst en diakoniarbetare som anställd.

Och bikthemligheten är ännu tystare. Den innebär att en präst aldrig får berätta vidare det som sagts under själavård eller bikt för någon annan levande människa, inte ens i en rättegång eller förundersökning. Därför skrivs det aldrig journaler över samtalen utan de hålls enbart som just samtal, i förtroende mellan två personer.

– Tanken med det är att syndabekännelsen är något mellan dig och Gud och att ingen ska behöva känna att “ingen ser mig eller hör mig nu och inte ens Gud”. För oavsett vad en människa gjort har alla rätten att komma till Gud och be om förlåtelse tillsammans med någon som ser dig och hör dig och som kan säga att Gud älskar dig.

Att höra sig själv bekänna sina synder högt är också viktigt. Det kan förändra en verklighet och en upplevelse och ge klarhet i hur man ska gå vidare.

– Om jag som präst skulle skvallra om det någon sagt till mig i förtroende skulle jag bli avkragad, säger Mia. Jag skulle alltså inte få vara präst längre. Så pass allvarligt är det.

Nathanael tog sitt liv innan kyrkoasylen hann tas i bruk

– Kyrkan har en läskunnighet i värdefrågor som kan tjäna samhället i samtal. Vi skulle svika vårt uppdrag om vi jobbade mot lag och ordning, men vi kan tänka kritiskt och fråga: Är det här verkligen rätt?

Så när man ansöker om kyrkoasyl görs det tillsammans med samhällets resurser. Mia minns särskilt en ung person hon mötte då hon jobbade som kyrkoherde i Nykarleby, en flykting som kom både henne och många andra i den lilla staden nära. Han anlände till Finland och Nykarleby år 2015 och tog namnet Nathanael när han blev kristen och döptes. Som faddrar fick han en frivilligarbetare och en av församlingens förtroendevalda. Men Migri godkände inte hans asylsökan och efter det andra utvisningsbeskedet tog Nathanael sitt liv.

– Det var tragiskt och vi var förtvivlade, säger Mia, och vi var dessutom precis i färd med att ta kyrkoasylen i bruk.

Kyrkoasyl är en juridisk process där församlingen kort sagt meddelar myndigheterna om att “nu tar vi den här människan under kyrkans beskydd”. Det kan göras när någon som är i livsfara i sitt eget hemland verkar bli utvisad och då personen självmant sökt hjälp hos kyrkan, precis som Nathanael hade gjort.

Under kyrkoasylen är församlingen i kontakt med polisen, som har rätt att hämta den utvisade från sin egen bostad. Men då personen hålls skyddad i församlingens utrymmen, i allt från kyrkor till någon av församlingens lägenheter, kan polisen inte gripa in.

Eftersom en utvisad person inte längre har rätt till stöd från det finska samhället ombesörjer kyrkan också den skyddade med kläder, mat, sjukhuskostnader och utbildning.

“Vem vet om din tro är äkta eller inte?”

Den här situationen i kyrkoasyl väntade alltså Nathanael som utvisats av Migri bland annat för att man ifrågasatte hans tro. De undrade om han var kristen på riktigt och tyckte att hans svar låtit inövade. Det framgick av utvisningsbeslutet som Nathanael överlät åt församlingen.

– Medan kyrkoasylen pågår utreds alla frågor som ännu är obesvarade – och den här frågan var en av dem, säger Mia. För vem kan veta om en annan människas tro är äkta eller inte? Det vet inte jag, trots att jag var Nathanaels kyrkoherde, det vet bara Gud. Så hur kan man ens ta upp en sådan sak i en utvisningsprocess? Med vilken kunskap, med vilken rätt?

Nathanael hade fast mark i Nykarleby där han hunnit bo i fyra år och talade både finska och svenska. Han hade många vänner, var fastanställd på en snickerifirma och skulle precis bli färdig med sin yrkesutbildning. Eftersom han saknade anhöriga blev församlingen hans närmaste familj.

– En tro kan vara grunden för en människas liv, säger Mia. Och Nathanael hade ju redan en gång tidigare förlorat precis allt: sitt muslimska sammanhang, sin familj och sina vänner. Han var en del av vår församling och nu misstänkte Migri honom för att ljuga om sin kristna övertygelse. Att de inte trodde på honom blev för mycket. Allt han byggt upp under så många år skulle tas ifrån honom – igen. Det framgick av hans självmordsbrev att han inte kunde leva med den skammen, att han inte verkat trovärdig.

Ordnade en manifestation för människovärdet

Som kyrkoherde kände Mia att hon hade Nathanael på sitt ansvar också efter självmordet. Genast efter hans bortgång ordnades en manifestation för människovärdet. I ett försök att få svar på varför Nathanael behandlats så här gjorde församlingen också en anmälan till Justitieombudsmannen – men eftersom målsäganden var död lades utredningen ner.

– Mitt i det svåra var det skönt att jobba i kyrkan där drivkraften är kärlek.

Manifestationen var lätt att ordna. På ett par dygn sammanstrålade alla: stadsstyrelsen, stadsbor, Nathanaels vänner och andra som berörts av det som hade hänt – också ljudfirman kom helt gratis.

– Vi samlades kring ett obarmhärtigt bemötande av en ung och utsatt människa. Nu var det för sent, men vi kunde dela vår förtvivlan och höja vår röst för honom.

“När du har personen framför dig så kommer du att veta vad du måste göra”

Den allmänna misstänksamheten mot godhet är ändå något Mia alltjämt får brottas med – att allt gott som sker kan brytas ner i enskilda fall och viftas bort med olika fjäderlätta förklaringar.

– Man kanske inte kan förändra hela världen, men man kan förändra en människas hela värld. Och när du har personen framför dig så kommer du att veta vad du måste göra. Därför gör man också klokt i att utsätta sig själv för andra människor och deras nöd.

Samma typ av samarbete som vid manifestationen i Nykarleby upplevde Mia Anderssén-Löf då hon var kyrkoherde i Pedersöre och kriget bröt ut i Ukraina. Församlingen ordnade nödinkvartering och det var självklart för många att hjälpa. Folk turades om att ha hand om dejourtelefonen för att hämta flyktingar från polis- och tågstationen, en ukrainsk familj flyttade in hos Mia och det lokala matföretaget såg till att det fanns mat i nödinkvarteringens kylskåp.

“Kyrkan ska rikta strålkastarljuset på det som är fel”

Idag när stiftsdekanen Mia inte längre har sin vardag i en församling – utan mest gör jobbet på kontor – behöver hon inte längre fundera på om det upplevs respektlöst att bära kolsvart nagellack på dop eller vigslar. Men nuförtiden handlar det radikala för henne mera om insida än om utsida, även om människan alltid är både-och.

Mia Anderssén-Löf leder en avdelning på domkapitlet där hon ansvarar för bland annat fortbildningar, kommunikation och strategi inom stiftet. Det handlar mycket om att kunna stå med en fot i framtiden och fråga: Vad behöver stiftet om tio år? Hurudana tider kommer vi att möta och hur vill vi möta dem?

– Kyrkan ska rikta strålkastarljuset mot det som är fel och det finns både redskap, krafter och resurser för det. Men det kan krävas mod att använda dem – och modigare är vi alltid tillsammans.