“Vi ska ta vara på det ljus vi kan få”

Heléne Nyberg och Thomas Enroth har många julkonsertturnéer i bagaget. De märker att människor behöver få ta del av julens budskap, särskilt i mörka tider.

text: Hanna Klingenberg

Thomas Enroth och Heléne Nyberg har åkt ut på julturnéer sedan år 2005 då de började i mindre skala. De höll sig mest i Österbotten först, men nu är konserterna på Åland, längs hela Finlands kust och runtomkring i svenska Norrland. Årets turné pågick i en dryg månad, från mitten av november till den 19 december då den sista konserten hölls i Kronoby kyrka.

Börjar ni öva era julsånger redan på sommaren och hur känns i så fall det?

– I så här mörka tider har vi ingenting emot att öva julmusik redan på sensommaren, säger Thomas. Allt som ger hopp behöver firas och vi ska ta vara på det ljus vi kan få. Sen börjar den mera logistiska planeringen alltid i september.

Men har det varit annorlunda att turnera nu jämfört med tidigare år just för att tiderna är så mörka?

– Alla har ju tagit del av det som händer i Mellanöstern och Ukraina, säger Thomas, och ibland känns det som att det är krig överallt. Men julens budskap är otroligt ljust och att säga det genom sång och musik verkar locka folk, för i år har salarna varit fullsatta och i publiken har det också funnits yngre människor som inte brukade vara med förut – det är jätteroligt. Vi känner att folk behöver det här, och de säger det själva också.

Människor längtar efter riktig kontakt

Hur får ni just den informationen till er, om vad publiken upplevt under era julkonserter?

– Vi har en tradition att ställa oss vid utgången efter varje spelning, berättar Heléne. För att säga hejdå till gästerna och önska dem en god jul. Alla vill ju förstås inte skaka hand eller prata, men ofta blir det små samtal vid dörröppningen och speciellt i år har många berättat om hur lätt det blivit att man isolerar sig. Att alla har sina egna bubblor med sin egen teknik och att man ändå längtar efter den riktiga kontakten med människor – som man kan få på en konsert.

Är isoleringen en konsekvens av pandemin eller har folk sett sin chans att fly den hårda verkligheten?

– Kanske lite både och, tror Thomas som såg hur coronan påverkade kulturvärlden på nära håll. Livet är ju inte alltid lätt och pandemin gjorde det knappast lättare heller. Många kulturarbetare gick i konkurs under coronan, liksom många andra som förlorade sin inkomst – och då måste vi se till att inte ha för höga priser på våra tillställningar så att människor kan samlas igen. Vi kör fortfarande med samma priser som innan coronan nu.

Är det inte svårt att få det att gå ihop då det mesta bara blir dyrare?

– Folk måste ha råd att ta del av kultur, så vi prutar på annat istället. Vi bor på billiga hotell, hemma hos vänner eller så kör vi själva hem mellan konserterna när det funkar.

Så ni åker alltså bil från ställe till ställe, och på hurudana platser spelar ni?

– Jo, det är smidigast med bil, säger Thomas som gärna hade åkt tåg om det bara gått att pussla med tidtabellerna och komma sig ända fram med alla instrumenten.

– I år har vi spelat på alla möjliga ställen, allt från kyrkor och konserthus till UF-lokaler, och julstämningen infinner sig överallt.

Önskar en mindre sluten kyrka

Vilken situation tror ni att ni aldrig glömmer från just den här turnén?

– Ett jättespeciellt minne är nog då vi sjöng låten Tänd ett ljus i en kyrka, säger Heléne. Då folk tände sina små lampor på telefonerna och började vaja med dem i luften – så där som man gör på en rockkonsert. Det var en otrolig fin och på något vis … gemensam stund.

Thomas är extra förtjust i att det hände just i en kyrka.

– Jag älskar kyrkan, säger han, men den är ännu lite för sluten – det skulle inte alltid behöva vara så högtidligt eftersom det skrämmer bort så många.

Julen börjar där hemma

Vad är då det mest absurda som ni varit med om på en julturné?

– Nå, Heléne, ska du berätta det där om bilen? frågar Thomas och Heléne börjar berätta.

– Det var ett år då vi precis spelat vår sista konsert i Pörtom kyrka och skulle åka hem för att börja fira jul. Men då hade Thomas fastnat med vår hyrbil i gyttja på kyrkogården och ju mer han försökte komma loss desto djupare sjönk han, och ett gäng snälla ungdomar kom till vår hjälp. En av dem hade två flickor i sin traktor och ville kanske imponera på dem eftersom han tog i så ordentligt att han råkade backa rakt in i hyrbilen. Den var full av instrument och våra nya cd-skivor och tack och lov klarade allt sig, men vi hade glassplitter i hela bagageutrymmet. Vi både grät och skrattade då – och tyckte synd om pojken som ju försökt sitt allra bästa och bara ville hjälpa oss.

När börjar julen på riktigt för er?

– Även om vi älskar att sprida julglädje och dela den med vår publik, så börjar nog julen först då turnén är över och vi får komma hem och sätta oss till ro och umgås med familjen, säger Heléne. När alla är samlade och vi dukar det traditionella julbordet – den situationen är verkligen laddad. På julen plockar jag också fram en jullykta som är formad som en kyrka och som spelar Stilla natt då man skruvar upp den. Jag fick den av min pappa för länge sen och den är en allt starkare symbol för mig.

– När julturnén är slut får vi ju också umgås med Halla igen, säger Thomas om deras hund som är en betydlig del av familjen.

– Jag har många vänner som är människor, men i Halla har jag en trogen vän också de dagar då jag inte är något för världen. Jag tror faktiskt hundar har direktkontakt till något större …