Bland anfäderna fanns det både pietister och laestadianer. Hans söndagsskollärarinna tillhörde den evangeliska väckelsen och under gymnasieåren i Gamlakarleby kom han i kontakt med den kristna skolungdomsrörelsen.

I det vikströmska hemmet var det också högt till tak. Fadern Edvin innehade en mängd förtroendeuppdrag inom olika föreningar och inom den kommunala förvaltningen. När tillfälle gavs tog han med sig sönerna ut i skog och mark för att studera djurlivet och växtligheten. Idrotten utgjorde likaså en viktig del av tillvaron. När John Vikström intogs som medlem i ungdomskretsen i Kronoby (Kyrkans Ungdom), bar han fotbollsutrustningen under kostymen. Matchen skulle börja strax efter medlemsintagningen och det fanns ingen tid för klädbyte! Förutom fotboll stod även höjdhopp på programmet, med guld i ett finlandssvenskt skolmästerskap som främsta merit.

I herdabrevet Tro i kris (1972) karakteriserar John Vikström sin uppväxt på följande sätt: ”I mitt föräldrahem har väckelsearvet ingått förening med en självklar kyrklighet och allt detta med en lika självklar öppenhet för natur och samhälle, för jakt och idrott, för kommunala och allmänkulturella intressen.”

Från studieårens troskris till biskopsstolen i Borgå

John Vikström inledde sina teologiska studier i Helsingfors hösten 1951. Mötet med den vetenskapliga teologin och konfrontationen med bibelvetenskapen ledde till en troskris. Under studieåren väjde emellertid Vikström inte för de svåra frågorna, utan gick i närkamp med dem. Detta orädda förhållningssätt resulterade i en personlig trosutveckling där Kristusgestalten alltmer framträdde som det centrum kring vilket både den personliga trosuppfattningen och kyrkans lära orienterades.

Den personliga utvecklingen under studieåren gav även John Vikström en övertygelse om att tro och vetande inte behöver stå i ett motsatsförhållande till varandra. I en korrespondens med vetenskapsmannen Eero Silvasti i medlet av 1980-talet påminner John Vikström om att trons motsats inte är vetande utan förtvivlan. Tron är heller inte ett alternativ till förnuftet utan till missmodet och hopplösheten.

Efter prästvigningen år 1956 förordnades John Vikström till stiftspastor med särskilt ansvar för diakonala och socialetiska frågeställningar. Under åren 1957–1961 arbetade han intensivt med stiftets kontakter till arbetsmarknadsorganisationerna och industrin. Samtidigt studerade han vidare med sikte på teologie licentiatexamen, vilken han avlade år 1962.

De följande åren delades Vikströms tid mellan arbetet på doktorsavhandlingen och ett förordnande som assistent i systematisk teologi vid Åbo Akademi. Våren 1966 disputerade han på avhandlingen Religion och kultur, grundproblemet i G.G. Rosenqvists religiösa tänkande.

Avhandlingsämnet återspeglar tydligt John Vikströms redan från barndomen dokumenterade intresse för förhållandet mellan kyrka och samhälle, tro och kultur. Samma år som han disputerade sökte och erhöll John Vikström en tjänst som lektor i systematisk teologi vid Åbo Akademi. Denna tjänst innehade han till dess han hösten 1970 valdes till biskop i Borgå stift.

Den näst yngste biskopen genom tiderna

När biskop Karl-Erik Forssell våren 1970 avgick med pension stod Borgå stift inför utmaningen att utse en efterträdare. Redan i ett tidigt skede utkristalliserades tre starka namn: lektor John Vikström, kyrkoherde Sigtrygg Serenius från Helsingfors och Henrik Smedjebacka som arbetade för Finska Missionssällskapet. I biskopsvalet erhöll John Vikström en överväldigande majoritet av rösterna och valdes därmed till ny biskop för det svenska stiftet, och flyttlasset gick därmed hösten 1970 i riktning mot Borgå.

När John Vikström den 1 december 1970 inträdde i ämbetet hade han just hunnit fylla 39 år och var därmed den genom tiderna näst yngste biskopen i Finland. Utmaningar saknades inte heller i det geografiskt splittrade och andligt brokiga stiftet, och John Vikströms tålamod och diplomatiska förmåga kom genast att ställas på prov.

Socialetikern

Såsom tidigare noterats ägnade John Vikström stor uppmärksamhet åt de socialetiska frågeställningarna och kyrkans roll i samhället. Detta intresse ska ses dels mot bakgrund av hans teologiska och samhälleliga grundsyn, dels som ett uttryck för hans kyrkosyn och uppfattning om folkkyrkans roll i samhället. Vikström påverkades även i denna riktning framför allt genom kontakterna till den tyske professorn Eberhard Müller, vid vars akademi i Bad Boll han hade tillfälle att studera ett år.

Det är därför inte förvånande att han i egenskap av biskop aktivt sökte kontakt med industriarbetare och näringsliv samt med aktörer inom den s.k. tredje sektorn. Under biskopsvisitationerna ordnades i regel samlingar där representanter för både lokalförsamlingen och industriarbetarna kom samman för att bekanta sig med varandra och diskutera gemensamma angelägenheter.

Biskopens stora intresse för kyrkans roll i samhället dokumenterades även genom hans tidigare noterade genuina idrottsintresse. Två år efter sitt tillträde (1972) anmälde han sig till Botnialoppet (ett långlopp på skidor mellan Oravais och Korsholm), föga medveten om att detta skulle åstadkomma en rejäl storm i stiftet. I de österbottniska väckelsekretsarna såg man inte med blida ögon på att stiftets biskop skidade Botnialopp, och det på en söndag. Det hjälpte inte att biskopen var kallad att hålla en andakt före starten. Botnialoppsdebuten inhiberades med hänsyn till de upprörda känslorna, som dock lade sig så att biskopen två år senare kunde genomföra loppet.

Navigatören

Borgå stift är en smältdegel i andligt hänseende och stiftets präster och aktiva lekmän har ofta haft för vana att både tänka och tala högt. Denna omständighet har alla stiftets biskopar fått leva med på gott och ont.

John Vikströms herdabrev Tro i kris delade åsikterna i stiftet. Herdabrevets innehåll föll inte alla präster och lekmän i smaken. Kyrkoherdarna Mikael Sandell i Nykarleby och Johannes Kronlund i Jeppo riktade skarp kritik mot den bibelsyn och den uppfattning om väckelserörelserna som John Vikström gjorde sig till tolk för i herdabrevet. Samtidigt lovordades herdabrevet av andra för sitt utmanande grepp i diskussionen kring trons och kyrkans relevans i det moderna industrisamhället.

Under sin biskopstid fick John Vikström ta ställning till ett flertal uppmärksammade situationer, som utrymmet inte ger möjlighet att gå in i detalj på. Ett par fall kan dock nämnas. År 1977 utspann sig en intensiv debatt kring Karl-Gustav Sandelins doktorsavhandling och dess syn på uppståndelsen. Samma år avgick Kyrkpressens chefredaktör Rabbe Forsman i efterdyningarna av diskussionen kring Sandelins syn på uppståndelsen.

Hösten 1980 blåste det återigen upp till storm. Orsaken var Stiftsrådets informationssekreterare Ulf Särs uttalanden om att Bibelns sexualetiska budskap inte är normerande för vår tid. Återigen drogs biskopen in i en till synes ändlös pennfäktning där åsiktsklyftorna var så djupa att de svårligen kunde överbryggas.

John Vikströms sätt att hantera konflikterna och vitt olika åsikter i stiftet präglades i gemen av sans och saklighet. Sällan eller aldrig höjde han rösten och den bestämda knytnäven i bordet som någon väntade på uteblev. John Vikström argumenterade inte med yttre attribut, utan lät orden och sakargumenten tala. Han var naturligtvis medveten om det omöjliga i att vara alla till lags och sökte därför dels gjuta olja på vågorna, dels finna nya utvägar ur låsta positioner. Av en del upplevdes han t.o.m. som för teoretiskt saklig i sina resonemang och dessa kritiker efterlyste mera kraftigt markerade ställningstaganden i olika frågor. Samtidigt var den väg han slagit in på i slutändan ändå givande. Då en total enighet inte kunde nås i teologiska och praktiska frågor gällde det att söka någon form av konsensus. Det gjorde John Vikström som biskop för Borgå stift. Denna ansats, kombinerad med en god förmåga till en konstruktiv samhällelig och teologisk analys, banade också väg för honom när han år 1982 valdes till ärkebiskop.