Erik Vikström – herden (1983–2006)

De teologiska studierna fortsatte vid Åbo Akademi och resulterade i en teologie licentiatexamen år 1968 och i doktorsdisputation år 1974 med avhandlingen Ortotomisk applikation. Bibelordets tillämpning och delning enligt den konservativa pietismens predikoteori. Valet av avhandlingsämne visar också på hans redan då dokumenterade intresse för frågeställningar som berör kyrkans förkunnelse, evangelisation och mission.

Efter att Erik Vikström hade avlagt sin teologie kandidatexamen år 1964 arbetade han ett par år som resesekreterare inom Luthersk Inremission r.f. Han anhöll också om prästvigning för detta uppdrag, men den dåvarande biskopen Karl-Erik Forssell gick inte med på ett sådant arrangemang. Erik Vikström prästvigdes dock år 1967 och arbetade efter prästvigningen som adjunkt i Lukas församling i Helsingfors år 1967, som adjunkt och kaplan i Sibbo församling åren 1967–1974 samt som kyrkoherde i Pedersöre församling åren 1980–1982. Under den senare delen av 1970-talet var Vikström anställd av Finska Missionssällskapet som missionssekreterare åren 1974–1976 och som lärare på Makumira teologiska seminarium i Tanzania åren 1976–1979.

När biskopsstolen i Borgå stift blev ledig efter att hans äldre bror John blivit vald till ärkebiskop år 1982 erhöll Erik Vikström flest röster i valet. Hans vän sedan gymnasietiden, Gustav Björkstrand erhöll andra förslagsrum, medan professor Fredric Cleve fick tredje förslagsrum.

Herden

Som tidigare konstaterats var Erik Vikströms teologiska syn i rätt hög grad präglad av ett väckelse- och missionsperspektiv. Under åren som lärare i Tanzania utmejslades och fördjupades hans teologiska syn på kyrkan med bland annat en kraftig betoning av vikten av att kyrkan är utåtriktad, dvs. evangeliserande, samtidigt som den söker sig inåt och värnar om det andliga livet genom en kristocentrisk förkunnelse och ett aktivt böneliv. Dessa tankegångar var också bärande i hans senare produktion som till exempel herdabrevet Gräsrotskyrkan (1985) och i uppföljaren Eden och Anden (1992). Dessa tankegångar utgjorde även grunden i Erik Vikströms uppfattning av biskopsämbetet. Erik Vikström betonade biskopsämbetets andliga karaktär, dvs. att biskopen förutom de administrativa förpliktelserna även fungerar som en andlig herde i sitt stift. Den här aspekten har de flesta bedömare, däribland en hel journalistkår, tyvärr förbisett då de utvärderat Erik Vikströms episkopat. Bedömningen av honom kom att alltför tidigt, och även något ensidigt, fokuseras på vissa uttalanden han gjorde och hans ibland ansträngda förhållande till olika medier. Faktum kvarstår dock att Erik Vikström i sin litterära produktion och förkunnelse konsekvent såg sig som herden som målmedvetet visade sin hjord på de friska källflöden där livets vatten strömmade och där vandraren kunde ta del av ordet och sakramenten.

Förnyaren

Erik Vikströms biskopstid präglades även av ett omfattande kyrkligt förnyelsearbete. Då han tillträdde år 1983 var arbetet med den nya finlandssvenska psalmboken i slutskedet och skulle föras i hamn. Under 1990-talet pågick ett omfattande arbete med den nya kyrkohandboken som togs i bruk år 2000 och med den nya katekesen som även den utkom samma år. Arbetet fortsatte ytterligare med Handbok för kyrkliga förrättningar som utkom år 2004.

Vid sidan av denna omfattande revidering av de kyrkliga böckerna skedde det även betydande reformer på det administrativa planet då domkapitlen år 1997 överflyttades från staten till kyrkan och då stiftsrådet för Borgå stift år 2005 omorganiserades till en enhet vid Kyrkostyrelsen i Helsingfors och bytte skepnad till Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA).

Under sina drygt tjugo år som biskop i Borgå stift deltog Erik Vikström aktivt i och påverkade den kyrkliga utvecklingen på flera plan. I kyrkomötet och biskopsmötet bevakade han aktivt de finlandssvenska intressena. Genom regelbundna visitationer och talrika besök i församlingarna stiftade han bekantskap med stiftets församlingar och deras medlemmar. Hans folkliga framtoning och spontanitet var en tillgång under visitationer och församlingsbesök, även om samma egenskaper ibland ledde till en del komplikationer i förhållande till medierna.

På det internationella planet har Erik Vikström blivit mest känd för sina insatser i fråga om tillkomsten av den s.k. Borgåöverenskommelsen. Denna innebär bland annat att de lutherska kyrkorna i Norden och i Baltikum samt den anglikanska kyrkan i England erkänner varandras ämbeten. I praktiken innebär det, förutom ett teologiskt närmande mellan kyrkorna, att präster från de nämnda kyrkorna kan tjänstgöra i en annan av de kyrkor som ingår i överenskommelsen utan att behöva prästvigas på nytt. Medlemmar i någon av gemenskapens kyrkor kan även delta i de andra kyrkornas verksamhet utan att byta kyrkomedlemskap.

Erik Vikström var en av vår kyrkas representanter i förhandlingarna. Han var också en av de drivande krafterna i slutskedet och då den slutliga överenskommelsen undertecknades i Träskända 1992 fick den sitt namn efter biskop Vikströms stift. Internationellt har överenskommelsen kommit att benämnas ”the Porvoo agreement”. För Erik Vikström utgjorde undertecknandet onekligen en av höjdpunkterna i hans biskopsgärning.

Erik Vikströms tidigare dokumenterade intresse för mission och evangelisation följde honom även efter biskopstiden. Efter sin pensionering har han gjort en betydande insats som lärare vid Makumira teologiska högskola i Tanzania, då han under fyra längre perioder fungerat som gästföreläsare vid högskolan.