Ekumenik och småbarnspedagogik

Förändringarna i småbarnspedagogiken förutsätter ökad kunskap om olika trosföreställningar, religioner och kulturer. När en hel del resurser läggs på att arbeta för mångkulturalitet och att förstå andra, för oss, främmande religioner riskerar kristna minoriteter att hamna i skymundan. Till dessa hör ortodoxa, katoliker, anglikaner och den grupp av olika kyrkor och samfund som kallas frikyrkor.

Ortodoxa och katoliker har egna utmärkande högtider, seder och traditioner medan frikyrkornas traditioner inte skiljer sig särskilt mycket från den evangelisk-lutherska kyrkans tro och liv. Därför är det desto viktigare att lära känna också dessa samfunds särdrag, särskilt om det i småbarnsgruppen finns barn som är anknutna till någon frikyrka. Det bästa är att träffa och samtala med frikyrkliga vårdnadshavare för att diskutera hur de vill att deras barn ska bli bemötta i småbarnspedagogiken. Det är också rätt vanligt att endera vårdnadshavaren hör till en frikyrka och den andra till ett annat samfund eller inget alls.

Frikyrkorna är registrerade religiösa samfund på samma sätt som de båda folkkyrkorna, men utan folkkyrkornas historiska band till staten och nationen. Till de traditionella frikyrkorna brukar man räkna adventister, baptister, metodister, pingstvänner, Frälsningsarmén och medlemmar i Missionskyrkan i Finland. Numera finns också en hel del fristående församlingar som inte är anknutna till någon kyrka eller samfund. Det är inte heller ovanligt att familjer hör till evangelisk-lutherska kyrkan, men deltar i en frikyrkoförsamlings gudstjänst och verksamhet.

Utmärkande för frikyrkorna är det personliga engagemanget, frivilligarbetet. All verksamhet bekostas av medlemmarna själva genom kollekter och gåvor. Det innebär också att församlingarna inte har råd med många anställda medarbetare. Medlemskapet föregås av bekännelse av tro och ett medvetet dop. Frikyrkounga erbjuds möjlighet att delta i kristendomsskola eller konfirmandundervisning där många låter döpa sig.

Frikyrkorna har det mesta gemensamt med andra kristna kyrkor och samfund när det gäller tro och traditioner. De viktigaste av kyrkoårets helger uppmärksammas. Hit hör adventstiden, jul, påsk, Kristi himmelsfärds dag, pingst, Johannes Döparens dag (midsommar) som alla har sin utgångspunkt i Bibelns berättelser om Jesus Kristus och den tidiga kristna församlingen.

Frikyrkliga familjer deltar i allmänhet aktivt i hemförsamlingens helgverksamhet, som gudstjänster och söndagsskola. Andelen aktiva församlingsmedlemmar är statistiskt sett stor bland frikyrkliga.

Medan ortodoxa, katolska och lutherska barn erbjuds undervisning i egen religion, har frikyrkliga inget motsvarande alternativ. Orsakerna är flera, bland annat resursbrist och svårigheten att samla tillräckligt många elever för att utgöra en egen grupp. I stället deltar barn till frikyrkliga föräldrar i undervisning i evangelisk-luthersk religion. Det mesta är bekant och igenkännbart, men vissa traditioner och kyrkliga riter är annorlunda, vilket gör att barn till frikyrkliga kan känna sig främmande för en del saker. Hit hör till exempel traditioner som barndop, dopljus och faddrar.

Viktigast är att barn i frikyrkofamiljer eller ekumeniska äktenskap (där vårdnadshavarna tillhör olika kyrkor) får känna sig delaktiga som de är och inte pekas ut på grund av sin familjs tro eller kyrkotillhörighet eller tvingas förklara sin kyrkas  inför andra barn eller personalen.

Text: Jani Edström