Hyppää sisältöön

"Den här ständiga strävan att visa upp en polerad, perfekt yta för allmänheten är en av vår tids största mindfucks." 

Foto av Nicke Aldén, naturbakgrund.

Foto: Kaisa Kumpula / Yle

Vi har alla varit där. Du kanske råkar ha en ensam hemmakväll. Det är fredag. Du slänger dig i soffan. Du öppnar instagram. Scrollar. FOMOn slår till. Hårt. Alla andra hänger med någon annan. Alla andra har roligt. Och här sitter du, ensam och övergiven.

Folk mår sämre än någonsin tidigare. Psykiskt. Eller kanske det är så för att vi pratar mer öppet om det än för 15 år sedan. Inga studier pekar klart och tydligt på att sociala medier är en delorsak. Men jag hävdar att det inte krävs studier. Det ligger en sanning där.

Telefonen är tidens fotoalbum  

"Numera har alla fotoalbum. I sina fickor. Tusentals foton, lyckade och mindre lyckade."

SoMe är fotoalbum som ofta är öppna för hela världen att ta del av. Då jag var barn fanns inga sociala medier, inget internet. De få, jämfört med hur det är idag, bilder som togs på mig finns fortfarande sparade hemma hos min pappa i gamla fotoalbum.

Jag brukar blädra i dessa fotoalbum ibland då jag besöker mitt barndomshem i Gislom, Pernå. På basis av bilderna verkar jag ha haft en väldigt lycklig barndom. Och det hade jag också. De lyckliga stunderna avlöser varandra. Födelsedagskalas, prisutdelning från knattefotisen, skolans julfester, somriga dagar vid stranden. En efter en, sida efter sida. För det var så fotoalbum ”funkade”. Man fotade de lyckliga stunderna i livet, framkallade dem och lagade dem i album.

För i ärlighetens namn; HUR många har en mamma, pappa, mommo, fafa etc. som har ett fotoalbum där hemma bestående av livets elände?

Den där gången pappa backade in i en lyktstolpe och sparkade sönder sin stortå i ren frustration och hade benet i paket i en månad. Minns ni? Good times! Eller när mommo hade spysjukan i en vecka och vi torkade upp spyorna efter henne från hela hemmet. Eller när katten åt upp kaninungarna och du hittade ett av liken under din dyna och fick traumor för livet. Ingen? Tänkte väl det. Det är de lyckliga, fina stunderna i livet som dokumenteras och sorteras, bevaras omsorgsfullt i plastfickor i prydliga album.

Tusentals foton, i din ficka

Numera har alla fotoalbum. I sina fickor. Tusentals foton, lyckade och mindre lyckade. De mest lyckade kanske man fixar till lite, med bildbehandlingsprogram, kanske ett filter som släter ut rynkor, gör så du får lite vitare tänder. Och sedan: ”Publicera”. En till glansbild i ditt virtuella fotoalbum på nätet som i princip vem som helst har tillgång till. En till skön, festlig fredagkväll med vännerna. ”Vi tar en selfie! Kom med här nu, närmare, och så ler vi alla riktigt stort och höjer våra glas!”. Klick. Publicera.

Ditt fotoalbum och dina foton hamnar sedan i det här oändliga flödet som når någon du känner. Någon som sitter ensam hemma. En fredagkväll. Medan ”alla andra” ”har roligt”. Det är inte svårt att förstå att det här skapar en ängslig känsla hos många.

Du tror

Det är inte sexigt att dela med sig av sin ensamhet på some. Du ska vara omtyckt, populär, framgångsrik, vacker, representativ...perfekt. Den här ständiga strävan att visa upp en polerad, perfekt yta för allmänheten är en av vår tids största mindfucks.

Du TROR att alla andra har det bättre än dig. Du TROR att alla andra är mer lyckade än vad du är. Du TROR att du är den enda människan med bekymmer av olika slag.
Du TROR att du är den enda som känner sig ensam. Men TRO MIG, det är du INTE.

Det som laddas upp är en BRÅKDEL av en människas liv. De lyckliga stunderna. Stunderna man blir glad av och vill ladda upp för andra att se och för att få några virtuella tummar och hjärtan på köpet.

Aldrig tidigare

”Oj vad fin jag är i håret idag.” Klick. Filter. Slät ut lite rynkor. Måla över påsarna under ögonen. Lite vitt på tänderna. Publicera.

Jag lyfter på hatten åt alla som laddar upp bilder på sitt råddiga hem, sina skrikande barn, sina misslyckanden i köket. Jag lyfter på hatten åt alla som berättar öppet om sina svaga sidor, sina svaga stunder och medger rakt och öppet att

”Hej! Här är jag, jag är varken perfekt eller fläckfri. Men här är jag, ta mig som jag är.”

Istället för att meddela högt och ljudligt att nu är jag ihop med någon hur fräscht skulle det inte vara med någon som rakt och öppet medger att det sket sig med min partner, vi gick skilda vägar? Väldigt! Vem gör det? Praktiskt taget ingen.

Det har alltid varit viktigt för oss människor att visa upp en så fin bild utåt av oss själva som möjligt. Men det har aldrig tidigare varit så här enkelt. En liten pussbild med partnern. Klick. Publicera. ”Oj vad fin jag är i håret idag.” Klick. Filter. Slät ut lite rynkor. Måla över påsarna under ögonen. Lite vitt på tänderna. Publicera.

Och det är den här enkelheten som får oss att känna oss mer ensamma, mer isolerade än någonsin tidigare. Den här konstanta känslan av att man jämför sig med andra och deras liv. Istället för att gilla läget och uppskatta det man själv har. Vara nöjd och glad över sig själv. Inte konstant sträva efter perfektion. Men nej. Varför har inte jag det så där bra? Varför har jag inte så där många vänner? Varför sitter jag ensam hemma, på en fredagkväll, då ALLA ANDRA inte gör det?

Vågar vi medge?

Ensamhet är ett sinnestillstånd som även drabbar dem som tycks vara de minst ensamma människorna någonsin.

Skulle du våga medge på sociala medier att du känner dig ensam? Oberoende om du just precis tagit den där selfien på den där festen och publicerat. Oberoende av fast du sitter i soffan med din partner. Oberoende av att du skriver i den där gruppchatten på whatsapp för 70:e gången samma kväll.

Du kan känna dig ensam fast du är omringad av människor. Det kan mycket väl hända att personerna på den glada festbilden som du just stött på i ditt instagramflöde känner sig mer ensamma än vad du gör fast du rent konkret sitter ensam, på hemmasoffan, en fredagkväll.

Ensamhet är mer än en ensam fredagkväll på hemmasoffan. Ensamhet är ett sinnestillstånd som även drabbar dem som tycks vara de minst ensamma människorna någonsin. Åtminstone på basis av deras fotoalbum. Du vet dom där som slängs i famnen på dig på fredagkväll då du plockar fram din telefon.

Författare: Nicke Aldén

Kyrkans ungdomschatt finns till för dig 


Vi i kyrkans ungdomschatt vill uppmuntra dig att våga ta kontakt med någon. Ibland hjälper det att sätta ord på sin situation. Det finns också flera stödtjänster på webben för dig som är ung. Till exempel chatten Ärligt talatSkuggsidan och Mielis kristelefon.

I ungdomschatten får du prata om det du vill. Det som tynger dig, t.ex. om du är ensam, eller det som du är glad över. De som svarar är vuxna och utbildade för uppgiften. Du är själv helt anonym. Gå till chatten med knappen nedan.

Till ungdomschatten