Trettondagen

Redan på 200-talet firades trettondagen den sjätte januari. Då firades den somJesu födelse- och dopfest. Festens gamla namn, epifania, betyder uppenbarelse, uppenbarelsen av Guds härlighet. Ännu idag kallas trettondagen ibland för den gamla julen.

Redan på 300-talet började man inom den västliga traditionen fira Jesu födelsefest, julen, den 25 december, den dag då romarna brukade fira den obesegrade solgudens födelsedag. På medeltiden fick trettondagen nytt innehåll med de österländska stjärntydarnas eller de vise männens besök, vilka kom för att visa sin respekt för Jesusbarnet (Matt. 2:1-12).

I den första lutherska kyrkoordningen för det svenska kungariket (från 1500-talet), under vilket Finland lydde, benämndes trettondagen som de tre heliga kungarnas dag. Det finska namnet, loppiainen, härstammar från 1600-talet och det betyder att julhelgen avslutas. Kyrkoårets jultid slutar vid trettondagen och samtidigt inleds trettondagstiden. Antalet söndagar som firas efter trettondagen beror på närpåsken infaller. Som flest är de sex till antalet. Man nämner inte antalet på de österländska stjärntydarna i Bibeln, men på basen av gåvornas – guld, rökelse och myrra – antal etablerades stjärntydarnas antal till tre, vilket syns bl.a. i julkrubborna.

Trettondagen har blivit en dag som ägnas åt missionsarbetet eftersom de österländska stjärntydarna var hedningar som ändå fick se Frälsaren och ge honom sin gåva.

Sedan år 1992 firar den lutherska kyrkan i Finland åter trettondagen på sin ursprungliga plats, den sjätte januari. Under 20 års tid avvek man från traditionen och firade trettondagen på en lördag.