Julberättelse

Nu är det snart dags. Min hand vilar på min stora, runda mage. Jag kan känna hur mitt lilla barn rör sig därinne. Snart får jag ha honom i famnen, men jag måste nog medge att jag är litet rädd. Innan det kommer det att göra mycket ont, det vet jag.

─ Och hur ska det bli sedan? När jag får hålla honom i famnen, se honom växa upp... Han är ju inget vanligt barn – kommer det att märkas utanpå? Kommer han att vara så annorlunda att hans lekkamrater retas med honom? Eller kommer de att tycka om honom? Kanske tycker de om det som är annorlunda – kanske han strålar, som ängeln gjorde. Den ängel som först berättade för mig om barnet. Ängeln som sade till mig att jag inte skall vara rädd.

Jag har lovat att vara Herrens tjänarinna. Då får jag lita på att Han ser till att allt går som det ska. Att han hjälper mig så att jag kan ge min son allt han behöver.

En liten fot sparkar mot min mage. Snart är det dags. Jag är rädd, ja, men mest förväntansfull. Snart är han här. I min famn och i allas hjärtan som längtar.

Tänk vad konstigt ändå. Nu när jag sitter här i natten tänker jag på alla dem som sover tryggt i sina hem. De tänker inte på att jag håller vakt så att fåren har det bra. De som sover nu säger att mitt jobb inte är något värt. De säger att jag är smutsig och luktar illa. Tänk om jag skulle gå hem och låta fåren gå fria? Hur skulle de då få kläder och mat när ingen ser efter fåren. Då skulle de se att mitt jobb är viktigt också för dem som sover nu.

Tänk vad konstigt ändå. När jag går här med städvagnen tänker jag på alla dem som bara rusar förbi. De tänker inte på att det jobb som jag gör, det gör jag för dem. De ser mig inte nu, men om jag gick hem och lät smutsen gro, då skulle de se att mitt jobb är viktig också för dem.

Det finns en som ser. Det finns en som vet. Att alla de små, som så lätt glöms bort, alla de vars arbete lätt föraktas är viktiga för oss alla.

Till dem som glömts bort sände Han sina änglar för att berätta att Han är här.

Tänk vad bra det var att ängeln kom i drömmen jag hade! Vad hade månne hänt om han inte hindrat mig? Kanske jag då redan hunnit långt bort? Väskan var ju redan packad. Jag hade kunnat vara en fri man, men ändå olycklig. Jag hade varit ensam med min besvikelse över att min familj inte är som de andra. Och Maria, hon hade varit ensam med sitt barn. Hon hade fått bära så mycket, bara på grund av att jag velat komma lätt undan. Hon hade varit övergiven av mig för att jag bara tänkte på mig själv. För att jag var osäker och rädd för att ha en annorlunda familj.

Men nu sitter jag här hemma i värmen och ser på min familj. Jag ser Maria med det lilla nyfödda barnet i sin famn. Hon ser så lycklig ut. Vad glad jag är för att jag är här hos dem! Att vi fått detta under, denna gudalika son. Nu tittar han på mig. Vad klok han ser ut! Han kommer nog att bli något stort.

Åh, vad jag ångrade mig! Varför lät jag inte den lilla familjen få bo i det tomma rummet? Varför ljög jag för dem? Varför sade jag att det inte fanns plats i härbärget? Tja, alla rum var ju reserverade… men, jag kunde ju ha räknat ut att den rika mannen ändå inte skulle dyka upp. Han brukar ju alltid komma ett dygn för sent. Jag tänkte gå tillbaka och bjuda in dem, men skämdes så. Så var det ju också så sent. Kanske de redan sov. Jag ville inte störa.

Men på natten kunde jag inte sova. Jag låg och vred mig i min säng. Jag bestämde mig för att jag ändå måste gå och se att allt är bra. Jag gläntade försiktigt på dörren och kikade in. Där halvlåg de i höet. Den lilla familjen. De tittade förälskat på sitt nyfödda barn. Jag kunde märka hur mycket kärlek det var i luften. Den unga kvinnan tittade på mig och log. En tyngd föll från mina axlar. Jag är förlåten.

Vi är i det närmaste klara att sjunga nu. Vi har sjungit upp oss ordentligt, sett till att våra dräkter skiner och att vingarna är fullfjädrade. Det är snart dags. Visst har vi änglar fått bege oss till jorden med budskap och uppmaningar flera gånger förr. Men nu är det Den Stora Händelsen det gäller! Den största av alla.

Var inte rädd – så brukar vi inleda våra samtal med människor vi möter. Det får vi säkert göra nu också – enligt uppgift är det en grupp herdar som ska få höra vårt fantastiska budskap först av alla. Inte några kungar eller präster, så har vår Herre bestämt. Nu ska vi sjunga för fåraherdar. De kommer nog att bli skrämda. Vi ser mycket fram emot att få berätta för dem att Messias är född – han som skall ta bort all ängslan och rädsla. För det är just det som snart skall hända.

Och vi är snart på väg. Det här skall bli fint! Den gladaste färden av alla!

Någon ser mönster där andra ser kaos. Några följer drömmar när andra håller fast vid det välkända. En del följer en stjärna genom öknen för sin stora tros skull, andra spanar genom galaxer för att hitta livets kärna.

För två tusen år sedan gav sig några stjärntydarna ut på en lång och svår resa mot ett okänt mål. De gjorde det många inte kunde eller vågade. De var övertygade om att stjärnan visade dem vägen mot något nytt och viktigt.

Idag finns Stjärnan närmare än vi tror. Vi behöver inte spana ut i rymden, haka på alla trender eller köpa oss till lycka och gemenskap. Gud är inte långt borta från en enda av oss som söker honom.