Nu är det snart dags. Min hand vilar på min stora, runda mage. Jag kan känna hur mitt lilla barn rör sig därinne. Snart får jag ha honom i famnen, men jag måste nog medge att jag är litet rädd. Innan det kommer det att göra mycket ont, det vet jag.
─ Och hur ska det bli sedan? När jag får hålla honom i famnen, se honom växa upp... Han är ju inget vanligt barn – kommer det att märkas utanpå? Kommer han att vara så annorlunda att hans lekkamrater retas med honom? Eller kommer de att tycka om honom? Kanske tycker de om det som är annorlunda – kanske han strålar, som ängeln gjorde. Den ängel som först berättade för mig om barnet. Ängeln som sade till mig att jag inte skall vara rädd.
Jag har lovat att vara Herrens tjänarinna. Då får jag lita på att Han ser till att allt går som det ska. Att han hjälper mig så att jag kan ge min son allt han behöver.
En liten fot sparkar mot min mage. Snart är det dags. Jag är rädd, ja, men mest förväntansfull. Snart är han här. I min famn och i allas hjärtan som längtar.