Statskyrka och folkkyrka

Förhållandet mellan majoritetsreligionen och staten har ordnats på olika sätt i olika länder. I Norden, där den lutherska kyrkan är en majoritetskyrka, har kyrka och stat av tradition haft ett nära förhållande.

I Finland finns ingen statskyrka. Statskyrkosystemet avskaffades 1870. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kan karakteriseras som en folkkyrka. Till kyrkan hör en majoritet av finländarna och den sköter viktiga samhälleliga uppgifter. Evangelisk-lutherska kyrkan har en nära koppling till vårt folks kultur och historia.

Kyrkans ställning definieras i kyrkolagen

Kyrkan är självständig och utgör ett offentligträttsligt samfund. Den har ett eget kyrkomöte som beslutar om kyrkans angelägenheter. Kyrkans ställning och uppgift definieras i kyrkolagen. Kyrkomötet bereder förändringar i kyrkolagen medan riksdagen antingen godkänner eller förkastar förslagen. Riksdagen kan inte göra förändringar i kyrkolagen.

Kyrkan och staten samarbetar inom flera områden. I samband med riksdagens öppnande firas gudstjänst och statsmakten har en egen representant i kyrkomötet. En av ministrarna i regeringen ansvarar även för de kyrkliga ärendena och framför statsmaktens hälsning till kyrkomötet.

Församlingarna får även ersättning från staten för begravningsväsendet, kyrkbokföringen och vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, men ersättningsbeloppet täcker inte alla kostnader.

Kyrkan har beskattningsrätt. Endast medlemmar betalar kyrkoskatt. Staten uppbär kyrkoskatten men kyrkan ersätter staten för detta arbete. Kyrkofullmäktige fastställer kyrkoskatten i församlingen. Ca 90 % av församlingarnas resurser kommer från skatten.