Hyppää sisältöön
Två pappersbåtar i en pöl

En tafsares tankar

Hur tänker och känner den som utsatt andra för sexuella trakasserier innerst inne?

Den här texten är ett försök att leva sig in i hur det känns att inse att man själv med sitt beteende har gjort mänskor i sin omgivning illa. Det är ju i grunden en insikt som varje mänska gör i något skede av livet. Jag utgår från att alla mänskor har ett ansikte som de visar upp utåt, och ett ansikte som de bara visar när de känner sig trygga och vågar yppa sina innersta tankar. Vilket ansikte visar förövaren utåt, vad tänker han i sitt innersta. Kanske så här.

Mitt ansikte utåt säger:

Det här med #metoo och #dammenbrister har gått till överdrift tycker jag. Snart vet man ju inte om man ens vågar titta på någon utan att de känner sig kränkta. Varför kan vi inte bara vara naturliga, jag kan inte vara nån annan än den jag är.  Jag är sån här. Jag tycker om att ta i folk och det får dom tåla. Och mellan män och kvinnor uppstår det ju alltid vibbar. Ibland också mellan män men jag är inte intresserad av män. Äh, strunt i det.

Vad jag på riktigt undrar över är:

Finns det någon som kan berätta för mig vad som är ok och inte ok? Jag blir helt vilse av den här kampanjen mot sexuella trakasserier. Jag frågade faktiskt en arbetskamrat om det här. Och det han berättade fick mig att fundera lite extra. Han kom ut ur skåpet och skilde sig för något år sedan, och vi har ibland gått ut på en öl eller två. Jag har låtit honom prata av sig. Och då berättade han för mig vad som hände på en krog där många homosexuella träffades. Han hade blivit lite intresserad av en utåtriktad och välklädd man som var lite äldre än honom och de bytte blickar. Han gick fram till bardisken när den andre mannen stod där och började prata med honom. Den äldre mannen hade då börjat tafsa på honom. Han kände plötsligt mannens hand innanför låret under kavajen. Som om han ville kolla apparaten.  

- Det kändes oerhört äckligt, inte för att han var man. Inte heller var jag rädd för sex. Men vi kände ju inte varann. Jag visste knappt vad han hette. Jag bad honom ta bort handen men mannen bara hånlog åt mig. Jag slet mig lös, slängde en sedel på bordet för drickan och gick ut.

Luften gick ur mig  

När min kompis berättade det här kändes det som ett knytnävsslag mot mellangärdet. Luften gick ur mig. Jag förstod min kompis precis. Att bli överrumplad, reducerad till ett objekt för någon annans lustar. Så förnedrande, så förbannat fel att jag hade velat gå till krogen och söka upp den här mannen för att slå honom på käften. Rör inte min kompis!

Efter det här har jag börjat fundera och jag märker med mig själv att det är som en ny sida hos mig vaknat till liv. Jag kan faktiskt föreställa mig hur det här känns för den andra, i mitt fall de kvinnor jag mot deras vilja rört vid. Och när jag gör det inser jag att jag, ja just jag, många gånger betett mig som ett svin, ja som ett monster som trampar ner allt det som är vackert och sårbart hos en medmänniska. En kvinna som kanske inte ens varit intresserad av mig, men som jag kört över för att jag varit så fylld av mina egna behov.

Jag inser nu att jag inte klarar av att läsa av mänskor, och det är därför jag frågar: Hur gör man? Hur ska man kunna veta vad som är rätt och fel om man inte kan känna hur det känns för den andra?

Man håller sin hand på en kvinnas axel