En långvarig utmattningskamp
Att ständigt hantera konflikt är uttröttande. Den som är trött väljer ibland den lättare vägen och ”låter det gå” för att det helt enkelt inte finns energi för att ta ett till utmattande samtal eller för att man börjat bli rädd för partnerns utbrott. Det finns annat som också kräver uppmärksamhet och energi och man kan inte bara få livet att stanna upp på alla andra fronter för att kunna jobba på parförhållandet. Då ger man efter, låter skällsord gå in genom ena örat och gå ut från det andra, håller ut för barn och fosterland och blir väldigt, väldigt trött.
Snart börjar skällsorden och förödmjukelserna tära på självbilden. Tankarna kan till exempel gå i följande banor: ”Min partner är ju trots allt den som känner mig bäst. Kanske det stämmer att jag är sådan? Jag känner ju mig så trött och tafatt. Det kanske bara är svårt för mig att erkänna att jag är just så jobbig som min partner säger. Jag borde ju vara tacksam för att han eller hon står ut med mig. Jag är nog lite svår att leva med. Fast det kanske är så med oss båda två. Men man ska ju börja med sig själv så det är bäst att jag jobbar på mina egna fel och brister.”
När andra aspekter än det psykiska våldet kommer in i bilden är personen redan så nedbruten i sitt självförtroende att det blir väldigt svårt att frammana den själsstyrka som skulle behövas för att protestera. Det verkar helt omöjligt att hitta ett sätt att klara sig ur situationen. Tvivel om vad som egentligen sker och skett gör också sitt för att skapa tvekan och osäkerhet.
Fällan sluter sig
Det handlar alltså om en lång process där situationen långsamt förvärras och blir allt mer och mer påtaglig. Det kan börja med att förakt uttrycks i ord och sluta med att det inte finns någon som helst respekt för partnerns egendom, kropp eller liv.
När situationen innebär också helt konkreta hot till liv och lem så kan skräcken vara förlamande. En person som under lång tid blir måltavla för förnedring och våld av olika slag fjärmas från sig själv och vet snart inte vad hon eller han känner och tänker om någonting alls. Allt går ut på att försöka kontrollera riskfaktorer och hålla sig flytande.
För den som levt ett tag i en våldsam relation känns det ofta säkrare att hålla den våldsamma partnern under uppsikt så att man kan förutse hur han eller hon kommer att agera. Det är också ett faktum att de flesta kvinnor som dödats av sin partner har dödats då de just lämnat eller varit i färd med att lämna relationen. Det är många som instinktivt vet med sig att det innebär stora risker att lämna en våldsam partner.
Planer, övningar och risker
På samma sätt som upptrappningen av våldet sker gradvis och under en längre tid så tar det ofta också tid att ta sig ur en sådan situation.
Det första steget utgörs av insikten av att det som sker inte är normalt, acceptabelt eller bara ett undantag. Det är en smärtsam insikt för det innebär också att man ger upp hoppet om att man missförstått. Det är att se den dröm om ett förhållande som man strävat mot nu gå förlorad och uppleva sorgen efter den person man en gång förälskade sig i och kände sig dragen till.
Att plötsligt eller gradvis inse vad som pågått redan länge ger också ofta upphov till enorma skamkänslor och självförebråelser. Men krafterna är fortfarande på upphällningen och tilltron till den egna förmågan är till intet gjord sedan länge. Det är här det är som allra mörkast.
Därför är det så otroligt viktigt att de människor som befinner sig i detta skede får stöd och inga domar. Det är först viktigt att få sätta rätt namn på det som sker. Sedan behövs det samtal och tid för att kartlägga situationen. Det är bra att se både risker och möjligheter. Det kan vara viktigt att på förhand göra upp en säkerhetsplan ifall något skulle gå snett just då riskerna är reella.
Den som befinner sig i en våldsam relation behöver tid för att så småningom bygga upp sina egna möjligheter att klara sig. Ofta handlar det om att skapa ekonomiska möjligheter för ett självständigt liv. Andra gånger behövs stärkta vänskapsrelationer och en bättre självbild som behövs för att våga ta steget att lämna relationen.
Det kan hända att den som kämpar med en dylik situation verkar vackla i sina beslut och att vänner som försöker vara till hjälp blir frustrerade ifall den våldsutsatta relationen omväxlande lämnar och återvänder till relationen. Men den här fasen kan vara nödvändig för att öva sig på att klara sig själv och för att stärka självförtroendet.
Som vän till någon som befinner sig i den här fasen är det bästa alternativet att acceptera det som sker och samtidigt göra det klart att man finns till hands då hjälp behövs. Naturligtvis kan man vara öppen om sin oro och tala om våldet som våld men var och en bär ändå rätten och ansvaret att ta sina egna beslut, i den takt det är möjligt.
