Hyppää sisältöön

Vårens undantagstillstånd skapar press på familjeförhållandena – Fem tips för ett lättare samliv

 

Ju mer familjens vardag har förändrats under undantagstillståndet, desto längre har familjemedlemmarna hamnat från sitt bekvämlighetsområde. De känslotillstånd som uppstår i en relation har man tidigare kunnat undvika genom att reglera den tid man är tillsammans, men nu under karantänstiden är det inte möjligt.

Det har samtidigt blivit svårare att få vardagen att rulla. Det är inte konstigt att tålamodet prövas och krafterna knappt räcker till kvällen. En kris är ändå alltid en möjlighet. Nedan delar vi några tankar som kan hjälpa att förvandla hotet till en möjlighet också efter att isoleringen är över:

1. Relationen bland de vuxna i familjen är central för att hela familjen ska må bra

Barnen och de unga behöver vuxna som lyssnar och står ut med deras känslor. Det är omöjligt för den vuxna att ta emot barnets besvikelse, ilska eller rädsla om han eller hon inte själv har någon att få stöd av och att lita på.

Fundera över om er relation fungerar som en smältdegel för besvärliga tankar och känslor, eller förstoras bekymren då ni pratar om dem? Försök lyssna, fastän du inte skulle förstå.

Din partner kräver inte alltid en lösning på problemen, utan det räcker det oftast att du verkligen lyssnar och visar att du tar din partner på allvar. Det lönar sig att leta efter svar först då båda lugnat ner sig. Det lönar sig alltid att söka svaren tillsammans.

2. En förutsättning för samarbete är inte likhet utan att värdesätta olikhet

Den inre bilden av att man förlorar sitt eget utrymme genom att ta andra i beaktande, är det mest ångestfyllda då man lever nära inpå varandra. I en relation har man kanske lärt sig att fatta beslut turvis, så att jag ibland bestämmer och du ibland. Då man lever vardagen tätt inpå varandra går det lätt så att man inte längre vet vems tur det är att bestämma.

Det leder till att båda får känslan av att den andra alltid bestämmer och man själv måste ge vika.

Det bästa vore om besluten skulle fattas tillsammans. Då två olika personer slår ihop sina huvuden föds det helt ny idéer. Det här kräver mer ansträngning och en förmåga att avstå från sina egna goda idéer, men kan hjälpa framåt i vardagen mer än man kunde tro.

3. Det är viktigt att prata om det som väcker förargelse

En positiv och uppmuntrande anda bär en tid, men om man inte i tid pratar om det som väcker förargelse och oro kommer det att hopas och bli odefinierbart. När en familjemedlems handlingar väcker irritation, fundera då en stund på vad som kan ligga bakom frustrationen. Att enbart uttrycka frustration leder inte nödvändigtvis någon vart.

Att däremot prata om sina egna behov och orosmoment kan förena, fastän det skulle vara en svår sak. Ibland är det svårt att vara nära en annan eftersom man tror att den andra inte står ut med mig som sådan jag är. Då är det lätt hänt att man döljer sitt riktiga jag från andra och spelar hurtigare än vad man är. Följden kan vara att man brusar upp på ett oberäkneligt sätt.

4. Den svåraste övningen kan vara att förstå och acceptera att de andra i familjen är annorlunda än jag

Då vi lever nära inpå varandra kan jag felaktigt tro att de andra tänker på samma sätt som jag. Skräppåsen som ligger på köksgolvet kan för mig vara ett tecken på ett ogjort arbete medan påsen inte ens existerar för någon annan.

Vi förutsätter att andra ska dra samma slutsatser om vardagssituationerna som vi själva. När detta inte sker upplever vi att det är ett avvisande eller likgiltighet. Vi reagerar så som vi har lärt oss att reagera på avslag genom att bli arg eller att dra oss undan. Eftersom det inte går att dra sig undan i en karantän, kanske vi exploderar. Även vi själva blir överraskade över vår reaktion.

5. En klyfta mellan två människor går inte att överbrygga på annat sätt än genom att prata med varandra

Ytligt pladder leder ändå inte fram till den andra. Ju mer vi vågar avslöja vad som verkligen rör sig och sker i vårt inre, desto närmare varandra kan vi komma.

Det tal som kommer från hjärtat når den andras hjärta.

Det går att öva lite i taget att lyssna på den egna inre världen och sätta ord på den. Det lönar sig också att med öppna sinnen lyssna på vad den andra säger. Att sänka sin gard är den största gåvan man kan ge till den andra. Ta emot även de svåra sakerna.

Med tiden kan ni tillsammans bättre förstå det som nu förbryllar.

Om skribenten

Anne Anttonen, jobbar på Kyrkostyrelsens verksamhetsavdeling som sakkunnig på enheten Fostran och familjefrågor.