Hyppää sisältöön
Ett perspektiv där jag står och ser längs en tom bro

Förlåtelsens landskap

Hur kan det vara så svårt ibland att be någon om förlåtelse, fast vi vet att det vi gjorde var fel mot den andra? Och varför kan det ibland vara så svårt att förlåta, fast vi uppriktigt skulle vilja? Vi ser ju att den andra verkligen ångrar sig. Är det någon gång rätt att inte förlåta?

Frågorna är många kring det lilla ordet. En del av oss ger upp och förklarar för sig själv att de inte behöver hela ordet. Andra har svårare att stilla sin själ. Till dem hör jag själv. Jag behöver ordet för min egen skull, jag behöver ordet för samhörighetens skull. En oförlåten skuld tynger inte bara mig som, kanske omedvetet, gjort en medmänniska illa.  Den förgiftar också på något sätt livet för den som blivit sårad, den förgiftar själva relationen.

Förlåtelse skapar nya band men kan göra ont 

Förlåtelse handlar kanske i grunden om vårt behov av att uppleva med hela vår varelse att någon annan förstår hur jag känner och tänker. När jag blivit sviken, kränkt, nedtystad eller orättvist anklagad, ja sårad i mitt innersta känner jag mig oerhört ensam. När just den människa som sårade och svek mig, nu istället med all sin kraft och förmåga lever sig in i och försöker förstå hur jag känner det upprättas relationen på nytt. Det kan kännas otroligt helande för bägge parter.  Den som berättar om sin smärta överbryggar klyftan till den andra med sin berättelse. Den som lyssnar och låter berättelsen tränga in och kännas i sitt eget inre helar också sig själv. Därför kan förlåtelseprocessen många gånger vara smärtsam för bägge parter. Den känns ibland påtagligt som en smärta någonstans i kroppen, ibland som en rent psykisk smärta. Det gör ont i oss, det svider.

Jag tror det är den här psykiska smärtan som gör att vi har svårt att förlåta och att be om förlåtelse. Vi värjer oss mot smärtan och allt det som påminner om den. En snedvriden variant av detta behov är lusten att hämnas, ge igen med samma mynt, och bestraffa. En lust som många gånger leder till en kedjereaktion av hämnd och revansch. Ett annat sätt att fly kan vara att förneka smärtan, vi bagatelliserar det skedda, viftar bort det. Äsch det gjorde ingenting, säger vi kanske, men känner ändå hur lögnen får distansen till den andra att växa. Och det är ju så det är. Vår relation behöver förlåtelsen. Ibland används också ordet förlåt ibland på samma sätt. För att vi vill förneka smärtan, för att vi inte vill höra hur ont det gjorde.

”Jag har ju sagt förlåt, hur många gånger ska du...” Det kan vara att missbruka ordet förlåt.

Det är tyvärr inte ovanligt. En variant av det här, som praktiseras i en del religiösa sammanhang, är att göra skulden till en angelägenhet mellan Gud och den enskilda människan. Man menar då att om man bett Gud om förlåtelse och någon i församlingen gett en avlösningen, dvs sagt till hen att hen är förlåten, så får den andra parten inte tala om saken igen. Det här är en grotesk vantolkning av den kristna tron, och det är också en form av andligt våld, alltså en rent brottslig handling. Ett sådant missbruk får allvarliga följder. Det leder till att många mänskor upplever att ordet förlåt tappat sin mening.

Förlåta är som att andas 

Jag tror att förlåtelsen är lika livsnödvändig som andningen. Den hör nära samman med det som vi brukar kalla resiliens. När en gummiboll slår i marken blir den nästan platt, men resiliensen, förmågan att återta sin ursprungliga form, gör att den studsar upp några gånger och till slut rullar ut på gräsmattan och stannar.

När vi gör varandra illa, oavsiktligt eller med vilje, sårar vi i grunden inte bara den andra. Vi kränker också oss själva. Vår självkänsla är som en boll som blivit tillplattad men vi försöker att inte låtsas om det. Vi är på helspänn. Något är fel men vi vågar inte ta reda på det.

Var börjar då förlåtelsens process? Vem kan sätta igång den? Jag tror att bägge parter kan ta initiativet. Om vi tycker att vi inte gjort något fel kan vi säga: ”jag skulle vilja be om förlåtelse, men du måste hjälpa mig att förstå vad jag har gjort”. Om vi inte ännu är redo att förlåta men vill kunna nå fram till den andra kan vi säga: ”jag skulle vilja kunna förlåta dig, men jag är inte där ännu”. Då kan det helande samtalet börja. Vi talar om och lyssnar till berättelsen om det som hände.

När vi vågar möta smärtan, när vi känns vid att det gör ont, och hittar ett konstruktivt sätt att både tala om och lyssna till berättelsen om det smärtsamma. Då börjar den arbetsprocess som vi kallar förlåtelse. Processen som ger oss samhörigheten tillbaka, vänskapen och värmen när vi ser på varann.  Och då sker det märkliga. Vi bygger en bro som överbryggar den klyfta som öppnade sig mellan din värld och min värld. Längs den bron kan vi igen nå varandra. Och där mitt på bron, öppnar sig en utsikt över ett hisnande landskap som inte skulle funnits om inte allt det här ledsamma hade hänt. Det är förlåtelsens landskap.

Texten är skriven av Jan-Erik Nyberg

 

Människa går längs gångbro på naturstig som leder över ett träsk.