Jag hann inte sörja

Det var en lördagseftermiddag i början av hösten. Johanna och hennes två barn, sexåriga Kevin och treåriga Miranda var på en utflykt med mormor och morfar till deras stuga ute i skärgården. Luften var frisk, men det var vackert och träden hade nyligen börjat skifta om till gult. ”Vi hade tagit en tur i skogen och tittat på hur granplantorna tagit sig på ett kalhygge i närheten. Sen skulle vi ta en kaffepaus vid stugan, vi hade med en kaffetermos, småbröd och saft till barnen.”

Men framme vid stugan märkte Johanna att allt inte stod rätt till med hennes pappa, Peter. Nycklarna till stugan låg i handskfacket, men Peter verkade ha svårt att öppna det. Han fumlade efter nycklarna. ”Är de inte där?” undrade hans fru, Lisen. Peter fick tag i nycklarna och gick fram till stugan, en sträcka på kanske fem meter. Där satte han sig ner. Johanna såg att hans blick var frånvarande. Några sekunder senare segnade han ner.

Eftersom Peter hade en bypassoperation bakom sig, hade konstaterats ha förträngningar i hjärtat och medicinerade sedan flera år tänkte Johanna genast att det var hjärtat. Framför allt under det senaste året tyckte hon att hennes pappa hade fått allt svårare att orka med vardagen i egnahemshuset. ”När mamma sa: Nu går vi till stugan och dricker kaffe, minns jag att han svarade: Ja, om vi kommer dit så. Jag tänkte inte på det då, men nu i efterhand tänker jag att han kanske visste att han skulle dö.

Jag tänkte inte på det då, men nu i efterhand tänker jag att han kanske visste att han skulle dö.

Oftast när de sågs hade Johanna med sig barnen, och hon tänker att hon kanske därför såg en piggare Peter än hennes mamma Lisen gjorde. ”Han levde upp när han var tillsammans med barnen, han kanske inte kände sig så orkeslös då. Men mamma berättade ofta hur trött han var och hur rädd han var för att hjärtat inte skulle orka.”

Ute på stugan ringde Lisen efter en ambulans medan Johanna följde med Peters tillstånd. Han var inte vid medvetande. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom och förde Peter till ett centralsjukhus. Där konstaterades att han hade drabbats av en hjärninfarkt som orsakat omfattande hjärnskador.

”Han kom aldrig till medvetande igen. Men jag märkte att han hörde. Jag var på sjukhuset hos honom när min moster kom dit, och hon började oja sig. Jag märkte att det oroade honom, så jag sa: Nämen det här kommer nog att ordna sig ännu! Och ingen som var där sa emot – de tyckte väl så synd om mig. Jag var gravid i sjunde månaden då.”

Jag sa: Nämen det här kommer nog att ordna sig ännu! Och ingen som var där sa emot – de tyckte väl så synd om mig.

Peter dog tre dagar efter utflykten till stugan. Lisen ringde Johanna morgonen efter och berättade att Peter nu var död. ”Jag tyckte att det var bra för hans skull. Hans livskvalitet hade sjunkit under det senaste året, han hade blivit mer dyster och ångestfylld och orkade sämre. Den pappa jag minns var glad och energisk. Jag tyckte det var vackert, att han satte sig ner där på trappan till stugan, och sen var han borta. Han älskade det där sommarstället.”

Med två små barn hemma och ett till på väg kände inte Johanna att hon hade tid att sörja. ”Jag saknade honom förstås, men jag visste att jag behövde fokusera på förlossningen, som när som helst kunde börja. Med min första graviditet hade jag fått havandeskapsförgiftning, och jag var rädd för att det skulle hända igen.”

För Johanna blev tillvaron en kamp för livet, mot ångesten. Några veckor senare började Johanna visa symptom på en begynnande havandeskapsförgiftning, och det beslöts att barnet skulle förlösas med ett planerat kejsarsnitt. ”Det finns ju en psalm där man sjunger att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Och så var det ju. Jag var mitt i sorgen efter pappa och jag hade inte tid eller kraft att sörja. Och även om vi var glada över  att ha fått ett barn, var det ju också en sorg. Jag hade ju fått havandeskapsförgiftning igen, förlossningen hade startats för tidigt och det blev kejsarsnitt. Det gick inte som det skulle den här gången heller.”

Även om vi var glada över  att ha fått ett barn, var det ju också en sorg.

Men eftersom både barnet och Johanna repade sig snabbt blev det ingen långdragen sjukhusvistelse. Tillbaka i vardagen igen märkte Johanna att sexåringen Kevin lekte sin morfars död. Han gjorde en bår på vardagsrumsgolvet av kuddar och filtar, och högst upp satte han en keps han hade fått av sin morfar. Sen lekte han att ambulansen kom med tjutande sirener. ”Jag tror att jag fick bearbeta det som hade hänt när jag såg honom leka,” berättar Johanna. ”Han verkade inte oroad eller sorgsen över det som hänt, men han behövde få dramatisera det.”

Johanna märkte att hon också hade ett behov av att få bearbeta. Hennes man blev hennes bollplank och hon berättade om och om igen hur det hade varit. Hon berättade om hur hon hade märkt att något var fel när hennes pappa hade fumlat med nycklarna och satt sig ner på trappan. Om blicken i hans ögon innan han föll ihop. ”Min man var jättefin, han bara satt där bredvid och lyssnade, med armen om mig.”

Idag känner Johanna att hon har hunnit sörja sin pappa. ”Jag känner ingen skuld över det att jag inte hann sörja honom då när det hände. Jag var nog med på begravningen, men annars tänkte jag inte så mycket på honom. Jag hade inte krafter just då till annat än att ta emot vårt tredje barn och sköta om de två vi hade. Det tror jag pappa skulle ha förstått.

Jag hade inte krafter just då till annat än att ta emot vårt tredje barn och sköta om de två vi hade. Det tror jag pappa skulle ha förstått.