Den fridfulla sorgen

Eva Hietanen
Eva Hietanen. Bild: Yle/Antti Kuusiniemi

När Eva Hietanens man blev sjuk bad hon och hennes bönevänner för honom i mera än ett år, och sedan dog han - "Då borde jag väl ha tappat min tro?"

Förutom att det inte finns några garantier då det gäller resultatet, så kan man till exempel bli självmedveten om man ber i grupp, som Eva blev på ett läger för många år sedan.

Då det var hennes tur att be högt inför andra tänkte hon mera på hur hon själv lät, än på den mänska som hon bad för. Vissa gånger kunde hon också känna sig stolt över sitt uppträdande.

- Och efteråt undrade jag ibland om bönen gått bra eller dåligt, som om den varit en prestation, säger Eva.

Men enligt Eva handlar bön alltså om något helt annat. Att be är en slags överlåtelse som man själv ska lägga sig i så lite som möjligt, samtidigt som man ändå uttrycker sig.

Hon jämför det med skapandet, där det inte heller går att vara både kreativ och analytisk samtidigt.

...

Eva hade trott att livet utan Mischa skulle bli både nattsvart och hemskt, men istället har hon känt en överraskande frid, mitt i sorgen.

- Därför tror jag också att han har det bra, säger hon. Och jag tror att han är nånstans, att han fortfarande finns. Och jag hoppas att han är hos Gud.

Jag tror att han är nånstans, att han fortfarande finns, säger Eva. Och jag hoppas att han är hos Gud.