Hyppää sisältöön

 

Vi vill men vi får inte besöka anhöriga på sjukhus

Vi får inte besöka anhöriga sjukhus eller anstalter, dessa begränsningar är fakta. Detta beslut gör att vi anhöriga får oss att känna oss utanför och hjälplösa. Vi kan inte sitta vid sjukhusbädden och hålla om, trots att vår längtan är att få vara där med hen som är sjuk.

Ovissheten är tung

Vi tvingas leva hemma, i väntan. Att leva i väntan kan vara tungt, för det betyder också att vi lever i ovisshet. Vi kan inte ha kontroll över situationen och vi vet inte vad som sker. Avståndet skiljer oss åt och vi väntar. Vi väntar, men på vad?  

"De sjuka är inte ensamma"

I ett samtal med Anne-Maria Oikarinen, sjukhuspräst på Meilans sjukhus, gav hon lugnande besked. De sjuka är inte ensamma. Sjukhuspräster får besöka patienter som ber om besök, och tidigare kontakter besöker man regelbundet.

Sjukhusprästernas styrka är att de har tid för samtal. Anne-Maria Oikarinen konstaterar att samtalen på sjukhus kretsar mycket kring det existentiella och den egna sjukdomen. Coronaviruset kommer på andra plats i diskussionerna. Sjukvårdspersonalen finns också till för de sjuka och vill alla väl.   

Sjukhusprästernas styrka är att de har tid för samtal.

"Ta hand om dig själv"

Anhöriga bär också på sjukdomen trots att de är friska. Livet kretsar kring sjukdomen och de begränsningar som den skapar.  Oikarinen konstaterar att det bästa man kan göra som anhörig är att ta hand om sig själv.

Sjukhusets personal sköter den sjuka, anhöriga skall nu satsa på sig själv och på dem man bor med. Våga göra det som får vår tillvaro att kännas lite bättre, kanske det handlar om att läsa en bok, gå på långpromenad eller tillaga en middag. Sjukhusprästerna finns även till för anhöriga. Redan innan klockan 14 på dagen hade sjukhusprästen fört fyra samtal med patienters anhöriga en helt vanlig tisdag. 

Glädjen hos Anne-Maria var idag samtalet med en patient som skulle få åka hem. Det finns hopp och en tid bortom begränsningar, då vi igen skall orka finnas fysiskt till för varandra.   

Det finns hopp och en tid bortom begränsningar, då vi igen skall orka finnas fysiskt till för varandra.