Hyppää sisältöön

Föräldrar till fyra änglabarn  

Piritta Pitkämäki Ihatsu och Jukka Ihatsu har fyra barn på jorden och fyra barn i himlen. För dem är begreppet sent missfall alltför bekant. 

Jukka hämtar en tavla som Piritta målat. På tavlan syns en mamma, en pappa och åtta barn. Fyra av barnen omges av ett särskilt ljus.

– Den här tavlan hjälper oss att förklara vår familj. Vi har fyra barn på jorden, men också fyra barn i himlen, säger Piritta.

Hjärtaktiviteten saknades

År 2012 väntar Piritta och Jukka sitt tredje barn. Piritta mår inte särskilt bra, men hon och maken är lyckliga över att de ska få tillökning.

När Piritta går in i den 19:e graviditetsveckan ska hon besöka rådgivningsläkaren. Hon känner sig skör och trött och ber Jukka följa med som stöd och det gör han – det är Piritta i dag väldigt tacksam för. Läkaren undersöker Piritta och allt är som det ska, men när läkaren för ultraljudsapparaten över Pirittas mage händer något – läkaren ser inte någon hjärtaktivitet.

Paret får en remiss till Vasa cen­tralsjukhus och där bekräftas deras värsta farhåga: barnet i livmodern lever inte längre.

– Det var en total chock. Allt hade ju gått bra med de två första barnen, säger Jukka och skakar på huvudet.

Piritta och Jukka får veta att de drab­bats av ett så kallat sent missfall. Det innebär att graviditeten avbryts av sig själv mellan den 12:e och 22:a gravidi­tetsveckan. Piritta får en ny tid till sjukhuset – två dagar senare – då hon ska få medicinsk hjälp att föda barnet. Sedan skickas paret hem.

– Det var hemskt att åka hem och veta att barnet i magen inte längre lever. Vi var mitt uppe i en renovering och jag minns att jag skurade golv och grät, säger Piritta.

Fick hålla pojken i sin famn

Två dagar senare föder hon det lilla barnet – en pojke – och barnmorskan frågar om de vill se honom. Det vill Piritta och Jukka.

– Jag var med i ett diskussionsfo­rum på nätet där det fanns andra som hade varit med om samma sak och de gav rådet att hålla barnet. Jag är glad att vi gjorde det, men det var hemskt att tvingas ge bort honom sedan. Det här är något som ingen ska behöva vara med om, säger Piritta.

Hon har rätt. Ändå har Piritta och Jukka – mellan 2012 och 2019 – varit med om just den här scenen tre gånger till. Läkarna har gjort alla möjliga undersökningar, men har ändå inte kunnat ge paret en förklaring till varför just de drabbats av flera sena missfall.

– Det har varit ett hårt arbete, men jag har accepterat att vi kanske aldrig får veta, säger Piritta.

Svårt att acceptera

För Jukka har det varit svårare att acceptera. Han beskriver sig själv som en människa som behöver tydliga svar på frågor och att det nästan ätit upp honom inifrån när det inte har varit möjligt att få några. Det har varit tungt konstaterar han. Så beskriver paret även sorgebear­betningen. De har gråtit, gråtit och gråtit. De har talat med familj och vänner och gått i terapi. De har tittat på den ena dåliga tv-serien efter den andra, skrivit sånger, målat tavlor, planterat rosor och byggt en terrass.

– För att kunna lämna något bakom sig måste man gå mot något, säger Jukka.

Barnen har inkluderats i sorgen

Jukka och Piritta har varit noga med att också inkludera barnen i sor­gen, för de har ju trots allt förlorat ett syskon. Varje jul och allhelgona besök­er familjen begravningsplatsen i Vasa och tänder ett ljus vid minnesplatsen för dödfödda barn.Piritta och Jukka säger att de verkli­gen gjort allt de kan för att kunna leva sig igenom smärtan som uppstår vid förlusten av ett barn.
– Bara den som varit med om sam­ma sak vet hur det känns, säger Jukka.

Piritta stryker med handen över sin makes axel. Hon berättar att de mitt i all sorg fått höra många okänsliga kommentarer. Folk har till exempel påstått att de vet hur det känns eller sagt att Piritta och Jukka inte behöver vara ledsna, för de har ju redan barn.

– De förstår inte att fast vi är jätteglada för de barn vi har, så ville vi ju ha just de här barnen också. Och är man ledsen så ska man vara ledsen. Det har man rätt till. Folk har ett behov av att säga något, men ibland är det bäst att vara tyst, säger Piritta.

Många har tröstat

Som tur har parets sorg även mötts av tröstande ord, axlar att gråta mot och vänliga gester. Hon minns till exempel då två av hennes kollegor kom hem till dem med blommor och mat.

– Det var så fint gjort, säger hon och då strömmar tårarna ner för hennes kinder.

Hur har ni orkat ta er igenom allt det ni har varit med om?
- Vi är så envisa och vi vägrar att ge upp. Det känns lite som då Jakob brot­tades med Gud och sa till honom att han inte ger upp förrän Gud välsignar honom, säger Piritta. Under de senaste åren har hon rik­tat mycket ilska mot Gud för all smärta hon och hennes man tvingats utstå, men till sist har hon ändå hittat någon slags inre frid.

– Jag tror att Gud är vår skapare. Han är stor och jag är liten och jag får bara lita på att det som han väljer är rätt.

Det har blivit mörkt utanför det gråa huset på åkern och endast månen och stjärnorna ovanför lyser upp det. Någonstans bortom stjärnorna finns Bärtil, Elviira, Lilli och Vilja. 

Bar­nen som skapades för himlen – Piritta och Jukkas änglabarn.

Piritta har målat en tavla som beskriv¬er familjen såsom den är. För barnen är det viktigt att säga att det finns åtta barn i familjen.

Piritta har målat en tavla som beskriv­er familjen såsom den är. För barnen är det viktigt att säga att det finns åtta barn i familjen.

Texten är skriven av Ida Eriksson och publicerad i Vasa svenska församlings medlemstidning