Pietism

Pietism i vid mening är en personlig form av fromhet. Men med pietism menar man också en rörelse i 1600-talets Tyskland. Johann Arndt har vi att tacka för pietismen som fromhet. Men den särskilda tyska rörelsens starka namn var Philipp Jakob Spener. Rörelsen ville förnya kyrkan inifrån.

Pietismen började påverka finländsk andlighet i slutet av 1600-talet, men mest ändå på 1700-talet. Studenter, präster, adel och ledande borgare ställde sig bakom den till en början. Den pietistiska väckelsen bredde ut sig i södra Finland genom officerare som återvänt från sibirisk fångenskap, eller sådana som hade kommit i kontakt med pietismen i Baltikum.

Herrgårdspietism kallades rörelsen hos oss i början. Den attraherade personer i ledande samhällsställning. Därför fick den stort inflytande. Så startade en folklig väckelse i Kalanti i Nystad. Väckelsen gav snart upphov till en rad andra folkliga väckelser i södra och mellersta Finland. Det var allmänt att man dåförtiden gjorde skillnad mellan ”väckta” och ”värdsliga” församlingar.

Pietisterna ansåg att kyrkan bara följde yttre traditioner. I stället ville de samla dem som tog sin tro på allvar. Rörelsen motsatte sig att man betonade läran. Onödigt, menade man. Medlemmarna förstod det så att personlig övertygelse skulle gå före den kristna läran. Kravet på en personlig tro var den tiden något nytt. Det gällde att ”komma till tro”, sa man.

Pietisterna såg lutherdomen som en stel lära. Det utlöste protester mot kyrkan och prästerskapet. Prästerna hade inte helig Ande, ansåg man. När kyrkan lärde att den heliga Anden verkar genom ordet och sakramenten, framhöll pietisterna att Anden också kunde verka direkt.

En kyrka som ”utsläcker” Anden kan inte leda mänskor till frälsning. Vissa pietister ville därför förnya kyrkan, och trodde på uppgiften. Men andra misströstade och ville lämna kyrkan. Småningom blev pietismen ändå en inomkyrklig väckelse. Det hände faktiskt redan på 1700-talet. Men en del övergav också kyrkan vid den tiden.

Pietismen i finlandssvenskt kyrkoliv i dag

Pietismens inflytande på finlandssvensk andlighet (på södra och västra kustremsan) är komplicerad: i viss mening betydande, och i annan mening rätt marginell.

De pietistiska väckelserörelserna i den finskspråkiga delen av kyrkan kom aldrig att ta steget över språkgränsen till det svenska. Orsakerna är både språkliga och kulturella.

En skillnad i mentalitet mellan språkgrupperna inverkade också på det andliga planet. Pietismen i finsk tappning appellerade till den finska mentaliteten, men upplevdes ledsam och tråkig på svenskt håll, där man kom i kontakt med den. Det här gällde inte minst de finska andliga sånger som sjöngs under seurat-sammankomster och av svenskar uppfattades som nya finska itkuvirret (tårfyllda psalmer). Den svenska andligheten har alltid framstått som ljusare och mera livsbejakande.

När pietismen utbreddes på finskt håll hade prästerna svenska som modersmål. Det satte en gräns för en språköverskridande utbredning. De svenska prästerna uppfattades av pietisterna som representanter för en kyrka som stelnat i sina former. De saknade Anden, och kunde därför inte leda mänskor till frälsning. Prästens roll var både auktoritär och central i samhället, varför kritiken kom att riktas mot prästerna som personer. Prästerna i sin tur identifierade sig lätt med den svenska överklass som vid den tiden styrde det i övrigt finska samhället. Steget till den finska pietistiska allmogerörelsen blev därför långt.

Pietismen på finlandssvenskt håll fick sina impulser närmast från engelsk och amerikansk fromhet. De andliga sånger som spreds var i stor utsträckning översatta engelska sådana, eller inspirerade av dem. De uttryckte en ljusare och mera livsbejakande fromhet än de finska sångerna. Tematiskt uppehöll de sig oftast kring livet i himlen. Möjligen kan en stark betoning på längtan till ”den himmelska staden” ha bidragit till det som skedde inom finlandssvensk fromhet. Man övergick i större utsträckning än på finskt håll till olika religionssamfund och sekter, särskilt sådana med rötterna i väst. Frikyrkligheten tog över pietismen på svenskt håll i procentuellt mycket högre grad än på finska sidan. Samfund och sekter splittrades lätt, och nya samfund uppstod.

En finlandssvensk österbottnisk småstad kan ännu i dag uppvisa kyrkor och bönehus i snart sagt varje kvarter, och tillhörande olika samfund. I dag är trenden ändå, att samfunden går samman på nytt. Samarbetet med den lutherska kyrkan blir också allt mera nära och mångsidigt.

Det oaktat fick pietismen (i västlig tappning) en betydande roll också inom finlandssvenskt lutherskt kyrkoliv. Fromheten fick grepp om det svenska Österbotten, vilket ledde till dels att olika organisationer uppkom där, och dels till att svenskspråkiga präster kom att huvudsakligen rekryteras från det österbottniska fromhetsområdet under större delen av 1900-talet. De prästerna hade vuxit upp inom någon av de pietistiska rörelserna. När de tjänstgjorde i andra svenskbygder bidrog de till att sprida den ”egna” väckelsen till den nya tjänstgöringsorten. Detta ledde dock i allmänhet till rätt marginella grupperingar på andra håll i Svensk-Finland.

De österbottniska pietistiska organisationerna bedrev också på 1900-talet en livlig evangelisationsverksamhet i södra Finland genom anställda resepredikanter, som var lekmän. Den verksamheten nådde mest de små väckelsegrupperingar som redan fanns på orten.

Utflyttade österbottningar tog också sin fromhet med sig. Men eftersom flyttningsrörelsen söderut aldrig fick någon större omfattning kom detta närmast att påverka de studieorter där österbottningar erhöll högre utbildning.

Organisationer i Svensk-Finland som i dag verkar i pietistisk anda är främst Förbundet Kyrkans Ungdom, Svenska Lutherska Evangeliföreningen, Luthersk Inremission och Studentmissionen. Verksamheten är i huvudsak förlagd till svenska Österbotten, och främst till församlingar på det s.k. bibelbältet.

Bibelbältet är ett i religionssociologiskt avseende avgränsat område i norra delarna av svenska Österbotten. Namnet hänvisar också till det amerikanska bibelbältet, eftersom man tyckt sig se likheter i fromhetstypen. Bibelbältet var länge ett centrum för finlandssvensk religiositet i pietistisk form. Men på andra håll hade man föga förståelse för detta, dels för att fromheten tog sig sådana uttryck som upplevdes främmande söderut, och dels för att området inte bara geografiskt var perifert, utan också kulturellt, med starka provinsiella drag. Det här torde ha lett till ett andligt främlingskap i övriga regioner (förkunnelsen upplevdes främmande), och kan ha bidragit till sekulariseringen.

I dag har bibelbältet förlorat sitt starka grepp om Borgå stifts ledning och andliga strömningar. Prästerna rekryteras också numera mest från andra regioner.

Bibelbältet omfattar i huvudsak pietister och laestadianer, samt rörelser som utgått från de väckelserna.

Den pietistiska väckelserörelsen herännäisyys

Den största väckelserörelsen i Finland, vad gäller anhängare och utbredning, kallas herännäisyys eller körttiläisyys. Rörelsen verkar inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Förståeligt nog saknas svenskt namn, eftersom rörelsen inte just är utbredd bland finlandssvenskar. ”De väckta” talar man ibland om. ”Skörtister” har anhängarna också – möjligen något nedlåtande - kallats, eftersom de förr klädde sig i den traditionella bondedräkten. Härifrån kommer det finska namnet körttiläisyys. Rörelsen står på pietistisk grund.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppstod olika folkliga väckelserörelser i Savolax och Österbotten. Gemensamt för rörelserna var den pietistiska fromheten. Paavo Ruotsalainen (1777-1852) blev först ledare för väckelserörelsen i Savolax, och senare för den rörelse som uppkom genom att de olika väckelserörelserna gick samman på 1830-talet.

Rörelsen blev alltmera inomkyrklig, bland annat för att antalet präster som var anhängare stadigt ökade. Man betonar de lutherska bekännelseskrifternas betydelse. Man omfattar också kyrkans ämbetssyn, men framhåller gärna det allmänna prästadömet som gäller alla kristna.

Sitt starkaste stöd har väckelserörelsen i dag i Österbotten, Norra Savolax och Norra Karelen.

De väckta (heränneet) säger sig ha en tro fylld av saknad och förväntan (ikävöivä ja odottava usko). Tron bygger på insikten att man inte själv räcker till. Mänskan förlitar sig gärna på sin egen tro och sina egna gärningar. Det här vill man motarbeta genom att kilvoitella, ett begrepp som är svåröversatt. Man menar ungefär att det gäller att öva sig på att kunna lita på Kristus enbart och inte på egen fromhet eller egna goda gärningar.

Man håller fast vid traditionella värden som hemmet och familjen. För de väckta är ett samhällsengagemang också viktigt.

Seurat kallas sammankomsterna med andliga sånger och korta tal. Vem som helst kan hålla ett uppbyggligt tal. Talen är i allmänhet inte förberedda i detalj. Numera samlas man för det mesta i allmänna lokaler, som kyrkor och församlingshem.

Herättäjäjuhlat (”festen för de väckta”) är ett årligt stormöte med ca 30 000-40 000 deltagare.

Väckelserörelserna i Finland har kommit till som förnyelserörelser

Var tionde finländare hör till någon väckelserörelse. Hit räknar man då också dem som har en sporadisk kontakt med sin rörelse.

Pietismen är väckelserörelsernas gemensamma nämnare. Men rörelserna har också tagit intryck av en anglosachsisk evangeliserande väckelsefromhet. Rörelserna har uppstått som protest- och förnyelserörelser. Drivkraften har i allmänhet varit en önskan att återgå till en enkel och kraftfull religiositet.

Väckelserörelserna uppfattas som lekmannarörelser. I ledningen hittar man ofta icke-präster. Alla rörelser betonar den lutherska bekännelsen och bibeltroheten. Ungdomsarbete är en del av verksamheten. De flesta har också missionsverksamhet på programmet.

Väckelserörelserna konkurrerar i allmänhet inte med församlingarna. Man kompletterar varandra. Samma gäller också rörelserna sinsemellan. Var och en har något särskilt som man betonar.

Väckelserörelserna har brett ut sig till församlingar på andra områden än de traditionella stödområdena. Mest utbredda i församlingarna är gammallaestadianismen, Folkmissionen som hör till femte väckelsen, samt herännäisyys (”de väckta”) och den evangeliska rörelsen. Sammantaget har de här rörelserna verksamhet i två församlingar av tre. I de svenska församlingarna i Finland är läget ett annat.

Femte väckelsen (finska: viidesläisyys) kallas en evangeliserande rörelse från mitten av 1900-talet. Det är fråga om ett slags nypietism. Centrala organisationer är Suomen Raamattuopisto (Finlands Bibelinstitut), Kansan Raamattuseura (Folkets Bibelsällskap), Finlands evangelisk-lutherska folkmission och Missionsföreningen Såningsmannen.

Gammallaestadianer finns främst i landets norra del och i Norra Österbotten. Den evangeliska rörelsens stödområden är Södra och Mellersta Österbotten, samt Egentliga Finland. Herännäisyys är stark som rörelse i Österbotten, Norra Savolax och Norra Karelen. Bedjarna finns i Satakunta och norra delen av Egentliga Finland.

Bland de nyare rörelserna märks främst Folkmissionen med centrum i östra Finland. Här i S:t Michels stift har alla rörelser inom femte väckelsen fått fotfäste i större utsträckning än på andra håll i landet.