Pelagianism

Pelagianism är Pelagius (d. 419) och hans anhängares lära om människans fria vilja och vägen till frälsning. Enligt pelagianismen är det möjligt för en människa nå fram till frälsning genom att välja att leva ett disciplinerat och fromt liv. Uppfattningen dömdes ut av kyrkan som irrlära.

Pelagius var en brittisk munk som senare levde i om. Pelagius njöt stor aktning och fick anhängare för sin lära också bland högt uppsatta i de kyrkliga kretsarna.

Enligt den pelagianska uppfattningen kan människan få förlåtelse för sina synderendast genom tron, som människan kan välja eller välja bort. Människan skall efterdopet medvetet ta avstånd från synden och därefter sträva efter ett syndfritt liv. Pelagius betonade människans fria vilja: människan kan ge efter för synden eller avhålla sig från den, välja det goda eller det onda. Guds nåd kommer människan till hjälp så att hon efter att hon har syndat igen kan försöka sitt bästa i att följa lagen.

Synoderna i Karthago 411 och i Efesus 43 dömer pelagianerna som irrläriga. Senare uppstod semipelagianismen som var en mildare form av pelagianismen. Enligt semipelagianismen kan en människa av egen kraft ta det första steget på frälsningens väg. Efter det får hon lita till Guds nåd. Semipelagianismen utdömdes av konsiliet i Orange år 529.