Ogift

I Nya testamentet förhåller man sig positivt till att leva som ogift. Aposteln Paulusrekommenderar ett liv som ogift med sig själv som exempel. Denna rekommendation gäller såväl ogifta som änkor. ”Till de ogifta och till änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir vad de är, liksom jag. Men om de inte kan behärska sig bör de gifta sig; det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå.” (1 Kor. 7:8-9).

Att Paulus i sina brev betonar det ogifta ståndet beror bl.a. på rädslan för vad de lidanden, den yttersta tidens ångest som enligt Paulus snart skall börja, kommer att innebära till exempel för barnen.

Å andra sidan kan det ogifta ståndet motiveras med att en ogift bättre kan ägna sig åt arbetet för Guds rike. Detta betonade ocksåJesus då han talade om dem som ”själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull”. Det handlar inte om att man skulle ställa det ogifta ståndet framom ett liv i äktenskap, utan om en alternativ kallelse. Att leva ensam ses då som en möjlighet att av hela sitt hjärta ge sig hän åt att tjäna Gud och medmänniskorna.

En positiv respekt för att leva ogift får dock inte leda till att man förringar det lidande och de problem som ett liv som ogift medför för många.