Högmässa

Mässan (lat. missa) eller högmässan är en nattvardsgudstjänst. Benämningen mässa kommer från slutorden i västkyrkans mässa: Ite, missa est (Gå, mässan är slut). I den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland återinfördes ordet mässa (messu) på finska då Gudstjänstboken togs i bruk vid advent 2000. På svenska bibehölls ordet högmässa. Högmässa eller mässa var ordet för nattvardsgudstjänsten ännu på 1800-talet och det var också den benämning som Luther använde för nattvardsgudstjänsten. Att fira högmässan på söndagen, Herrens dag, är kärnan i den kristna församlingens liv. I högmässan är den uppståndne Kristus närvarande mitt ibland församlingen (Matt. 18:20). Kristus själv talar, undervisar, benådar, beroch vårdar. Församlingen svarar i bön, med bekännelse och med lovprisning. Det som mest betonas i den lutherska uppfattningen av nattvarden är Kristirealpresens, Kristi verkliga närvaro.

Att fira mässa

Då man firar mässa, lever kyrkan ut det som den tror på och förkunnar. I den lutherska kyrkan grundar sig firandet av mässan på den västliga traditionen, dvs. den latinska gudstjänsttraditionen. Många delar av mässan har sitt ursprung iurkyrkans gudstjänstpraxis, vissa delar [t.ex.bibelläsningen, Sanctus (hymnen Helig) och Herrens välsignelse går ända tillbaka till den gammaltestamentliga tempel- och synagoggudstjänsten. Till den lutherska traditionen hör att söndagens högmässa är en nattvardsgudstjänst. Det finns rymlighet och flexibilitet i mässan, vilket gör det möjligt att beakta såväl kyrkoårets växlingar som lokala traditioner och resurser.

Högmässans delar

Hur högmässan genomförs är hela församlingens angelägenhet. Vid sidan av församlingens anställda kan församlingsmedlemmarna svara för många uppgifter (till exempel förberedelser, att sjunga i kören, att läsa bibeltexter, att bistå i den allmänna förbönen och att bära upp kollekten). Högmässans delar har sedan gammalt grupperats i fasta (ordinarium) och föränderliga (proprium) led. De fasta leden är till exempel Kyrie (Herre, förbarma dig), Gloria (lovsång till den heligaTreenigheten), Credo (trosbekännelsen), Sanctus (Helig) och Agnus Dei (O Guds Lamm). Föränderliga led är till exempel bibeltexterna, bönerna och psalmerna.