Förlåtelse

Nåden och förlåtelsen är grunden i den kristna tron. Jesus sade att han inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Mark. 2:17) och att Gud har gett honom makt att förlåta synder här på jorden (Mark. 2:10).

I dopet får människan förlåtelse för alla sina synder och hon börjar ett nytt liv som en kristen. Nattvardens sakrament är en måltid som förmedlar syndernas förlåtelse och försoning (Matt. 26:28). Också i gudstjänsten, i den enskilda och den gemensamma bikten, och i den tysta bönen, kan människan bekänna och ångra sina synder och få förlåtelse för dem.

Den kristna människan förblir en syndare hela livet ut. Hon måste varje dag lita på Guds nåd, för ingen kan i egen kraft befria sig från den ondska som binder henne. Enligt Luther är människan samtidigt syndare och rättfärdig. Själv kan en människa inte frigöra sig från det onda, men Gud ger en människa helt av nåd, för Jesu Kristiskull, rättfärdighet (skuldfrihet) och förlåtelse.

Den förlåtelse som Gud ger en människa är ett exempel på hur en kristen ska förhålla sig till den medmänniska som gjort fel mot henne (jfr den femte bönen ibönen Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”, eller i den nya ekumeniska formen: ”Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”).