Det utvalda folket känner Guds vilja och har en speciell uppgift, att berätta om Gud för världen. I Gamla testamentet betyder det utvalda folket den folkgrupp som Gud av nåd – inte på grund av folkets förtjänster – valt till den här uppgiften. Jahve lovade Abraham att hans efterkommande skulle få rätten att bo som ett eget folk i sitt eget land (1 Mos. 12:1-3,7; 22: 16-18).
I dag anses de som är födda av en judisk mor och lever enligt den judiska religionen höra till det utvalda judiska folket. Judendomen som nationell-religiös identitet uppstod under och efter fångenskapen i Babylon på 500-talet f.Kr.
Inom kristendomen anser man att begreppet det utvalda folket har utvidgats till att gälla också de kristna. (Apg. 15:7-11,14-18; 1 Petr. 2:9-10).