Hyppää sisältöön

Hand i hand runt konfirmand

Plötsligt en dag har fjorton år gått och parveln som sket ner sig i sakristian har blivit stor. Han är längre än du, har fått finnar och raspig röst, han bor i duschen och har storlek lastbåt i skor.

Dopklänningen ska bli särk. Dopet ska bekräftas.

Jag döpte mitt barn för att jag ville ge honom Gud. Jag tror att livet är bättre med Gud än utan, och jag ville ge honom det bästa jag vet.

Fjorton år senare är han redo att bilda sin egen uppfattning. Är hans liv bättre med eller utan Gud? Nu ska han, den ljuvliga drasuten, själv fatta beslutet.Dopet ger inte barnet bara en församlingstillhörighet, utan vill också att jag som förälder ska skapa en vuxen gemenskap kring barnet.

Faddrarna är ett skyddsnät.

Som fadder är jag själv ganska otillräcklighet. Jag tror det flesta av oss är det.

En julklapp här, ett vykort där, en födelsedag ibland.

Med tiden har det börjat gå upp för mig att fadderskapet nog är till lika mycket för min egen skull som för barnets.

Jag får vara fadder trots min otillräcklighet. Jag finns i barnets liv även om barnet inte alltid upplever det rent konkret. Jag ber för barnet, jag tänker på barnet, jag står redo.

Det räcker att vara redo. Fadderskap är en stand by-uppgift.

Ett skyddsnät behöver man inte förrän man faller. Mitt fadderbarn vet om att jag finns. Att jag är hans.

Förr betydde fadderskap att man skulle ta ansvar för barnet om det hände föräldrarna något. Så är det inte längre, men andemeningen finns kvar.

Ett barn kan aldrig ha för många människor runtomkring sig.

Kärlek kan inte bli för mycket.

 

Min äldsta son ska konfirmeras.

Både föräldrar och faddrar har vuxit till sig. Blivit aningen russinlika i ansiktet, fått krypande hårfästen och grå tinningar. I fjorton är har de funnits i hans och vårt liv och jag är så tacksam.

Kanske kan inte min konfirmand greppa ett liv med Gud. Men han kan greppa ett liv med de människor som vandrat med honom från hans dopdag.

 

Karin Erlandsson