I gränslandet mellan frihet och ansvar

Jag (Birgitta Strandberg-Rasmus) skall dela med mig av en sagolik händelse ur det alldeles verkliga livet. Vi reste till Israel med min numera bortgångna make 1991, en paketresa, halvpension. I resesällskapet fanns en 35-40-årig ungkarl. Han var och är fortfarenade obekant för mig, men han berikade och förbryllade vår semesterresa. Han var självutnämnd missionär, som enligt sin egen utsago skulle vittna om sin kristna tro för judar, araber och resesällskapet i det Heliga Landet. Han förverkligade sin mission bl.a. genom att dela ut traktat på gator och i gränder.  

När vi en kväll åt middag på hotellet satte sig ungkarlen vid vårt bord, det var ett bord för fyra personer. Servitören ställde en stor salladsskål framför honom och han började äta rakt ur skålen, ”Halleluja, vad det är gott, Gud tar hand om de sina, vi skall inte ha bekymmer för det värdsliga.” Ööö…där satt vi andra tre – salladsskålen var nämligen tänkt som förrätt åt alla kring bordet?? Vi bad den förbryllade servitören om en ny salladsskål. Ungkarlen var helt oberörd, som om inget speciellt hänt. Härmed fick han namnet Mr Salladin. Observera att han i övrigt var en helt vanlig ”Matti Meikäläinen”. 

När den två veckor långa semestern var över satt vi i bussen som skulle ta oss till flygfältet i Tel Aviv. Hotellchefen steg in i bussen och förklarade att bussen inte får åka någonstans förrän en i sällskapet, läs: Mr Salladin, har betalat sin räkning. Det kröp fram att han hade köpt resan som inkluderade enbart flyg och hotell, men inga måltider. Och han hade deltagit i alla måltider. Och vad hände se´n? Jo, han frågade huruvida medresenärerna kunde låna honom pengarna så att vi hinner till flyget i tid. Damerna i sällskapet (pigga pensionärer) med gott hjärta och i god tro betalade notan och resan mot flygfältet startade. Till saken hör att Mr Salladin inte samlade in kontaktuppgifter för att i hemlandet kunna återbetala sina lån. Han satt där på sin bänk och suckade ”Ja, nog tar Gud hand om oss, se på himlens fåglar, de sår inte och skördar inte” osv… 

Men var går gränsen mellan frihet och ansvar? 

Jag läste ett citat ur någon självhjälpsbok en gång där man uppmanades att lyssna till den egna själen. Att bekymra sig förorsakar ångest och är därmed bortkastad tid, läste jag. Hmm.. Ibland blir allt en salig röra. För mycket bekymmer, även över sådant vi inte kan påverka, ryms kanske i kategorin onödiga bekymmer. Att t.ex. sträva efter ett fullkomligt liv kan vara så bekymmersamt att själva levandet glöms bort. Men, åtminstone i fallet Mr Salladin rann hans bekymmerslöshet över på medpassagerarna.  

Det finns sådant som en och var själv skall ta ansvar för. Vi lever inte på luft. Ibland finns det skäl för att bekymra sig, i mening att förbereda och förutse. Har jag råd med det här? Det är redigare att be om hjälp rakt på sak, när endera den egna bedömningsförmågan brustit eller livet överraskat på ett otrevligt sätt. Även väl förberedda saker kan mitt i allt gå åt skogen. Det har blivit övertydligt under det senaste året. 

Att våga och vilja dela med sig

Bekymmerslösheten har nära kusiner som heter utnyttjande av människors välvilja, parasiterande livsstil och manipulation. När man därpå tillägger psykisk och/eller andligt våld har alla ansvarsfullhetens gränser överträtts. Även bakom dessa fenomen finns en portion bekymmer, men då handlar det om att försöka skapa sig ett så bekymmersfritt liv som möjligt med minimalt ansvarstagande för egen del. Även därtill behövs spelöga, ibland sker det omedvetet, andra gånger mycket medvetet.  

Låt oss sträva efter att dela sallader och skinkor så, att de räcker åt så många som möjligt. Och köpa prylar och presenter bara så att budgeten håller. Nu har vi chansen att leva ett bekymmerslöst liv på ett ansvarsfullt sätt; vi behöver inte bekymra oss för bagaget inför resor eller vem som skall ta hand om hunden och katten. Vi kan loda i skogen eller sätta oss i gungstolen med en sticksöm medan hunden ligger vid ens fötter och katten spinner i famnen.