Hyppää sisältöön

Att begrava en kär anhörig på distans

Att begrava en kär anhörig på distans, aldrig hade jag tänkt att jag skulle tvingas göra det. 

Jag minns våren 1985 då jag var en liten flicka. Mormor dog, moster i Palestina kunde inte resa till begravningen, storasyster spelade in hela ceremonin på c-kassett för att hon skulle få lyssna i efterhand. Sånt drabbade väl folk förr i världen, då resandet var betydligt mera komplicerat än nu, speciellt från världens oroshärdar?

Men när min mans far, döttrarnas farfar och min svärfar, dog en vårkväll tidigare i mars stod vi inför samma hjärtslitande situation.

Sorgen över förlusten blandades med oro och vrede

Ska vi inte åka alla tillsammans, stötta varandra, hedra hans minne, sörja samlade i kyrkan? Ska jag avstå, för egen och döttrarnas del, från ett sista farväl för att skydda andra mot virushotet?

Det är enkelt att tala för fysisk distansering i allmänhet, oerhört tungt då det tvingar en själv att avstå.

Men när insikten sjunkit in, tårarna trillat och harmen över att bara maken kunde delta avtagit tog vi som blev kvar i Åbo itu med att skapa en virtuell begravning. Vi klädde oss i sorgekläder, tände ljus, lade blommor i vas, tog fram fotografier, slog upp psalmboken, strök finaste duken och lade datorn på bordet, kopplade upp oss och följde med begravningen i vårt hemmakapell.
Vi hade till och med bakat kaka till kyrkkaffet efteråt.

Och vilken vacker och värdig begravning det blev. Ingen skrapig återgivning på c-kassett en månad senare; vi var helt och fullt närvarande.

Spelmännen spelade, kyrkklockorna klämtade och prästen talade inkännande om pojken som växte upp som kantorns minsting i Pörtom, om hur han som beväring i Dragsvik fick kommenderingen att ackompanjera lärarseminariets sångfågel vid en konsert, om de 67 gemensamma år som följde på det mötet.

 

Om arbetet, familjen, fiolen. I kyrkan samlades bara de allra närmaste, men i sommar ordnar vi minnesstund och konsert för mästerspelmannen som lämnat oss.

Gud som haver...

Kvällsbönens ord återkommer i mina tankar: lyckan kommer, lyckan går. Just nu känns det som om lyckan går: jag tvingas avstå från planer, kringskära min värld, acceptera att vardagen rivits upp och inget blir som jag tänkt, att oro omger mig. Men jag försöker minnas att bönen har ytterligare en rad: Du förbliver, Fader vår.

Lyckan kommer och lyckan går, så är det nog i allt mänskligt liv. Men att också kärleken kommer och går, som i Ferlins kända dikt, det tror jag inte. Kärleken upphör aldrig (1 Kor. 13:8).


Ruth Illmans krönika i Åbo Underrättelser 28.3.2020