Skilsmässa

Enligt [[|bibeln|Gamla]] och Nya testamentet är skilsmässa möjligt i undantagsfall. Ändå har kyrkan velat hålla fast vid Jesus principiella hållning till skilsmässa: "VadGud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt" (Matt. 19:6).

Äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna. Det upphävs endast genom någonderas död. Oberoende av detta medgav Jesus indirekt att skilsmässa förekommer och kommer att förekomma: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur” (Matt. 9:8).

Enligt Jesus kunde makens eller makans otrohet vara orsak till skilsmässa (Matt. 5:31-32, Matt. 19:9). Enligt aposteln Paulus är skilsmässa tillåten då den icketroende parten vill skiljas: ”Men om den som inte tror vill skilja sig, så må han göra det. I sådana fall är den troende brodern eller systern inte bunden. Gud har kallat er att leva i frid,”(1 Kor.7:15). Denna fridsprincip utvidgades, och man tänkte sig att också andra orsaker än otrohet och religiösoenighet kan leda till skilsmässa.

Enligt den princip som utgick från den lutherska reformationen var äktenskapets livsvarighet ett ideal att sträva efter. Ändå gick man med på skilsmässa när det var fråga om otrohet eller förskjutande.

Också i dag är äktenskapet avsett att var hela livet, men det är inte alltid möjligt för kontrahenterna att leva upp till idealet. Parets ömsesidiga konflikter kan vara så stora att det gemensamma livet inte lyckas. Då anser man att de har förlorat förmågan att vara trogna mot varandra i andlig mening. I ett sådant fall är en skilsmässa möjlig och till och med en tillrådlig och mänsklig lösning i nästankärlekens namn.

Kyrkan betraktar i dag inte skilsmässan som synd, men som en olycka. De som drivits till skilsmässa behöver uppmuntran och stöd och förmåga att förlåta varandra. Kyrkan vill inte överge eller skuldbelägga någon vars äktenskap gått på grund. I tvingande fall kan makar skiljas, men föräldraskapet och omsorgen om barnen kan man aldrig skilja sig ifrån.