Bikt

Bikten är kyrkans heliga förrättning som Kristus har instiftat och där vi får förlåtelseför våra synder. I bikten bekänner människan sin synd och får avlösning. Man kan bikta sig privat till en själavårdare (enskild bikt, hemlig bikt) eller i den gemensamma gudstjänsten (gemensam syndabekännelse eller allmän bikt). I högmässan innebär den gemensamma syndabekännelsen också att man förbereder sig för den måltid som förmedlar syndernas förlåtelse, nattvarden.

Tidigare använde man sig av offentlig bikt då den församlingsmedlem som väckt anstöt bekände sin förseelse inför hela församlingen och fick avlösning. Denna form av bikt avskaffades i den lutherska kyrkan i Finland på 1800-talet.

Bikten tas emot av en präst, i den lutherska kyrkan även av en annan anställd i kyrkan eller av en församlingsmedlem. Den som tar emot bikt är bunden avbikthemligheten, med andra ord ingenting som sägs vid bikten får avslöjas för någon annan. Det finns stadgar om stränga straff för präster som bryter mot bikthemligheten. Bikthemligheten är en förutsättning för att man skall kunna bikta sig.

Jesu ord i Matteus och Johannes evangelier har tolkats så att kyrkan har anförtrotts nyckelmakten, som innebär att kyrkan antingen kan ge förlåtelse för synder eller binda någon vid dem: Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt. 16:19) ”Sedan andades han (Jesus) på dem (lärjungarna) och sade: 'Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.'” (Joh. 20:22-23)