Hyppää sisältöön

Amanda Audas-Kass: Du kan välja att döpa ditt barn, men du kan inte välja ditt barns tro

Dopet kan vara en trygg och välbekant ritual att falla tillbaka på när man som nybliven förälder känner sig ängslig. Trebarnsmamman Amanda Audas-Kass tror att människan behöver ritualer och något att hoppas på.

Amanda Audas-Kass porträtt mot en röd gammal träbyggnad

─ Jag tror att många har en känsla av “Oj, vilken värld är du född in i?” när man nyligen har fått ett barn. Det är vanligt att nyblivna föräldrar känner sig lite ängsliga. Då finns det ändå något fint i att få bära fram barnet till Gud som man ändå hoppas på. Trots att mycket ser mörkt ut i samhället finns det kanske ändå en god kraft någonstans.

Det berättar Amanda Audas-Kass som har låtit döpa sina tre barn.

─ Det var ett självklart val för oss. Kyrkan och församlingen har alltid haft en given plats i vårt liv. Samtidigt har jag förståelse för många som inte har en lika naturlig relation med församlingen, att det känns svårt att välja. Ska man döpa eller inte döpa?

Men föräldraskapet handlar - trots allt - om att göra val för sina barn.

Vi väljer vad våra barn äter, vilka kläder de har på sig, hur mycket skärmtid som är lämpligt, om de ska gå på dagis eller inte.

─ Vi väljer vad våra barn äter, vilka kläder de har på sig, hur mycket skärmtid som är lämpligt, om de ska gå på dagis eller inte. Att vara förälder handlar om att ständigt avväga vad som är bäst för barnet. Som förälder är det vår uppgift. Ändå tycker jag det är intressant att vi ofta diskuterar huruvida vi har rätten att välja tro åt vårt barn.

─ Men faktum är ju att vi aldrig kan välja tro åt någon annan. Vi kan aldrig välja vad våra barn tror på. Det valet gör alla människor själva, tids nog. Det finns massor av människor runt omkring oss som är döpta och hör till kyrkan, men som inte alls har en relation till Gud. Visst, vi kan välja att döpa våra barn och försöka styra dem i en riktning vi anser vara god, men i slutändan handlar aldrig dopet om att “tvinga på någon en tro”.

När Amanda och hennes man Fredrik fick sitt första barn ordnades dopet hemma hos Amandas föräldrar.

När våra andra barn döptes gjorde vi det i samband med en gudstjänst med närmare 150 personer närvarande. Då kändes det viktigt för oss att visa hela församlingen “Hej, här är vår nyaste medlem!”. Det var mäktigt att känna stöd av en så stor gemenskap.

─ Vårt första dop var ganska traditionellt och avskalat. Det var familjen, två faddrar och en stämningsfull stund hemma. När våra andra barn döptes gjorde vi det i samband med en gudstjänst med närmare 150 personer närvarande. Då kändes det viktigt för oss att visa hela församlingen “Hej, här är vår nyaste medlem!”. Det var mäktigt att känna stöd av en så stor gemenskap.

─ När man nyss har fått ett barn behövs inga fler kravfylld inslag som kräver massor av städning och förberedelser. Då kan dopet vara ett tryggt och bekant inslag. Att det redan finns ramar som någon har tänkt ut och som fungerat i många, många generationer bakåt.

Amanda Audas-Kass betonar att kyrkan och församlingen alltid blir glad när en ny medlem kommer.

─Det finns en textrad i en psalm som lyder “Det finns en plats i en kyrkobänk som är bara, bara din”. Så vill jag gärna se på det. Kyrkan skulle aldrig fråga “Nå, var har du varit de senaste 10 åren!”, utan din plats finns alltid där när du behöver den. Du har kanske inte använt din plats alls, ändå får du höra “Vi har väntat på dig! Vad kul att du kom just nu!”.

Det räcker med att du vill vara där.