Är det möjligt att någon nära dig utsätts för våld?

Goda intentioner och mörkret i oss alla

I konfliktsituationer finns det ofta olika syn på det som hänt. En person som är medveten om sig själv och sitt agerande är också ofta villig att granska sig själv och försöka förstå den andras perspektiv. Det är naturligtvis med ett sunt och konstruktivt förhållningssätt. Men då man är i en våldsam relation och inte har fått det klart för sig än, så kan det här flexibla förhållningssättet göra att man sträcker sig ganska långt i sin ansträngning för att kunna förstå och i hopp om att hitta den goda intentionen bakom det svåra beteendet.

De flesta av oss har en grundinställning som säger oss att andra antagligen gör så gott de kan och att det oftast finns en god orsak ifall någon beter sig på ett osakligt sätt. Det är en inställning till världen och andra som vi mår bra av och som för det mesta för med sig goda förutsättningar för att skapa betydelsefulla relationer.

Men det är inte hela sanningen om det som är mänskligt. Tyvärr fungerar inte alla människor på ett sätt som motsvarar den här uppfattningen. Det är en tanke som känns väldigt främmande och skrämmande för oss. Vi väljer ofta att släta över och blunda för det som kanske bäst kan beskrivas som ondska. Vi har också svårt att erkänna inför oss själva att vi ibland är kapabla till micro-versioner av sådant beteende som i en större proportion och utlevt på ett mer konkret sätt, skulle vara socialt oacceptabelt eller rentav utgöra ett brott.

Att erkänna en ondskefull eller självcentrerad handling eller attityd hos en annan blir också för oss själva en påminnelse om vad vi är kapabla till. Det känns obehagligt och då ger vi det en plausibel förklaring och distraherar vi oss själva snabbt så att vi slipper se det.

Ansträngningar och en ifrågasatt verklighet

De som intet ont anande gått in i en relation och senare upplever det väldigt svår att vara tillfreds med relationen, går igenom samma process. Först ifrågasätter man sig själv. Har jag missförstått? Är jag omedveten om mitt eget beteende så till den grad att det undgått mig att jag ger andra orsak till så stor ilska och besvikelse? Kanske jag ska försöka vara mer försiktig med hur jag uttrycker mig? Jag ska vara mer känslig för min partner så att det inte blir bråk igen.

Men många gånger löser det inte situationen, hur mycket än ena partnern anstränger sig. Då åsikterna om vad som händer går i sär kan det kännas så till den grad svårt att förstå vad som händer i relationen att man kan bli rädd att man tappat greppet om verkligheten.

... Tankarna kan till exempel gå i följande banor: ”Min partner är ju trots allt den som känner mig bäst. Kanske det stämmer att jag är sådan? Jag känner ju mig så trött och tafatt. Det kanske bara är svårt för mig att erkänna att jag är just så jobbig som min partner säger. Jag borde ju vara tacksam för att han eller hon står ut med mig. Jag är nog lite svår att leva med. Fast det kanske är så med oss båda två. Men man ska ju börja med sig själv så det är bäst att jag jobbar på mina egna fel och brister.”

När andra aspekter än det psykiska våldet kommer in i bilden är personen redan så nedbruten i sitt självförtroende att det blir väldigt svårt att frammana den själsstyrka som skulle behövas för att protestera. Det verkar helt omöjligt att hitta ett sätt att klara sig ur situationen. Tvivel om vad som egentligen sker och skett gör också sitt för att skapa tvekan och osäkerhet.

Fällan sluter sig

Det handlar alltså om en lång process där situationen långsamt förvärras och blir allt mer och mer påtaglig. Det kan börja med att förakt uttrycks i ord och sluta med att det inte finns någon som helst respekt för partnerns egendom, kropp eller liv.

När situationen innebär också helt konkreta hot till liv och lem så kan skräcken vara förlamande. En person som under lång tid blir måltavla för förnedring och våld av olika slag fjärmas från sig själv och vet snart inte vad hon eller han känner och tänker om någonting alls. Allt går ut på att försöka kontrollera riskfaktorer och hålla sig flytande.

För den som levt ett tag i en våldsam relation känns det ofta säkrare att hålla den våldsamma partnern under uppsikt så att man kan förutse hur han eller hon kommer att agera. Det är också ett faktum att de flesta kvinnor som dödats av sin partner har dödats då de just lämnat eller varit i färd med att lämna relationen. Det är många som instinktivt vet med sig att det innebär stora risker att lämna en våldsam partner.

Planer, övningar och risker

På samma sätt som upptrappningen av våldet sker gradvis och under en längre tid så tar det ofta också tid att ta sig ur en sådan situation.

Det första steget utgörs av insikten av att det som sker inte är normalt, acceptabelt eller bara ett undantag. Det är en smärtsam insikt för det innebär också att man ger upp hoppet om att man missförstått.  Det är att se den dröm om ett förhållande som man strävat mot nu gå förlorad och uppleva sorgen efter den person man en gång förälskade sig i och kände sig dragen till.

Att plötsligt eller gradvis inse vad som pågått redan länge ger också ofta upphov till enorma skamkänslor och självförebråelser. Men krafterna är fortfarande på upphällningen och tilltron till den egna förmågan är till intet gjord sedan länge. Det är här det är som allra mörkast.

Därför är det så otroligt viktigt att de människor som befinner sig i detta skede får stöd och inga domar. Det är först viktigt att få sätta rätt namn på det som sker. Sedan behövs det samtal och tid för att kartlägga situationen. Det är bra att se både risker och möjligheter. Det kan vara viktigt att på förhand göra upp en säkerhetsplan ifall något skulle gå snett just då riskerna är reella. 

Den som befinner sig i en våldsam relation behöver tid för att så småningom bygga upp sina egna möjligheter att klara sig. Ofta handlar det om att skapa ekonomiska möjligheter för ett självständigt liv. Andra gånger behövs stärkta vänskapsrelationer och en bättre självbild som behövs för att våga ta steget att lämna relationen.

Det kan hända att den som kämpar med en dylik situation verkar vackla i sina beslut och att vänner som försöker vara till hjälp blir frustrerade ifall den våldsutsatta relationen omväxlande lämnar och återvänder till relationen. Men den här fasen kan vara nödvändig för att öva sig på att klara sig själv och för att stärka självförtroendet.

Som vän till någon som befinner sig i den här fasen är det bästa alternativet att acceptera det som sker och samtidigt göra det klart att man finns till hands då hjälp behövs. Naturligtvis kan man vara öppen om sin oro och tala om våldet som våld men var och en bär ändå rätten och ansvaret att ta sina egna beslut, i den takt det är möjligt.

Hur påverkas barn och unga av att leva i skuggan av en våldsam relation?

Då det finns barn och unga personer med i bilden kan det kännas än mer riskabelt att skapa en förändring som eventuellt kan utsätta också dem för oväntade konsekvenser. De allra flesta föräldrar föredrar att själva stå ut med en svår situation framom att riskera att våldet vänds mot barnen.

Ofta är det ändå så att våldet förr eller senare vänds också mot barnen. Speciellt stor risk finns det då de som tonåringar, går in i en process av att sträva efter större självständighet. En våldsam förälder tar inte nödvändigtvis en sådan naturlig utveckling med ro. Det är en stor förlust för en tonåring att inte få stärka sin egen viljas röst och inte få rum att upptäcka sina egna möjligheter genom att ta avstånd från någon del av det som föräldrarna representerar. Det skapar inte de nödvändiga förutsättningarna för att bli en självständig individ.

Men också då det gäller yngre barn är det viktigt att se att den atmosfär som finns i ett hem där det förekommer våld skadar, också om våldet hålls inom parrelationen. För de vuxna kan det te sig som om barnen inte skulle uppfatta det som händer men så är det sällan. Barn är väldigt känsliga för stämningar och lär sig fort att uppfatta nyanser i de vuxnas interaktion. Barn skyddas inte av att det tigs om våldet, tvärtom, de behöver få ord som beskriver vad se ser och känner i maggropen.

Barn och unga kan reagera på olika sätt då de tvingas leva i en situation där någon part förnedras och trycks ned. Många faktorer spelar in på hur ett barn eller tonåring reagerar. Det sämsta tänkbara resultatet är väl att våldet normaliseras i deras uppfattning om hur en relation ser ut och att de själva börjar ta efter det mönster de ser att den dominerande parten använder. Det är inte alltid möjligt att förändra en sådan utveckling genast men på längre sikt är allt möjligt.

Barn och unga behöver få stöd och hjälp för att processa det som hänt och för att kunna ta avstånd från ett våldsamt beteende utan att behöva mista den ena föräldern helt.

Det finns något som oroar mig i en väns relation, hur kan jag ta upp det?

Det är, som vi såg utifrån statistiken tidigare, stor risk att den som utsätts för våld lämnas ensam och utan stöd eller dessutom missförstådd och dömd. Därför är det viktigt att man som vän modigt tar det man reagerat på till tals.

Det är alltid säkrast att hålla sig till att beskriva sin egen reaktion på något man sett och hört och uttrycka oro istället för att tro att man vet hur det ligger till. Ibland kan det vara just en beskrivning på hur någon annan reagerar inför något i relationen som hjälper den som utsätts för våld att våga erkänna att allt inte står rätt till.

Hur kan jag veta om min egen parrelation är våldsam?

Om du känner igen dig i någon av beskrivningarna av våld ovan så är det viktigt att söka hjälp så snart som möjligt. Du kan ta kontakt med en organisation som jobbar specifikt med närståendevåld eller med någon yrkesperson (läkare, sjukskötare, psykolog, psykoterapeut...) du har förtroende för.

Det enklaste sättet att komma vidare är att ringa Nollinjen, tfn 080 005 005. Där får du prata om den oro och de frågor du har. Samtalet är gratis och du kan vara anonym. De yrkesmänniskor som tar emot samtalet kan inte se ditt telefonnummer och samtalet syns inte heller på din telefonräkning efteråt.

Vad är våld?

Läs mer om vad exakt som kan räknas som våld här på nollalinjas hemsida.